I kriget mot terrorn kommer makten undan med mycket
Regeringens nya strategi mot terrorism innehåller såväl kloka, nya satsningar som en del skåpmat.
Dessvärre dyker även ett förslag upp som på mycket goda grunder redan har underkänts.
Inrikesminister Anders Ygeman inledde sin presskonferens om de nya förslagen med att säga att "det är lätt att glömma" självmordsbombaren i Stockholm, Breivik och det avvärjda attentatet mot tidningen Jyllands-Posten för några år sedan.
Möjligen är det ännu lättare att glömma att terrorism sannerligen inte är något nytt fenomen i Sverige, morden på fem personer på tidningen Norrskensflamman på 1940-talet, 1970-talets ockupation av västtyska ambassaden och 1990-talets nazistiska mord på poliser och fackföreningsledare är bara några exempel, men nu gällde det att inskärpa vår tids hotfullhet.
Vettig och konkret är hur som helst stora delar av den nya strategin. Sverige har hamnat på efterkälken rörande det förebyggande arbetet, men nu får den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism fördubblat anslag, stödet till kommuner och det lokala civilsamhället i ansträngningarna att motverka radikalisering ökas och en hjälplinje inrättas för oroliga anhöriga.
Utmärkt är även att det finns en plan för hur de brottsbekämpande myndigheterna ska bli bättre på att samarbeta. Det har historiskt varit lite si och så med den saken. Som till exempel då Säpos representant i länskriminalens ledningsrum kände till att Anna Lindh avlidit av sina skador, men inte sade någonting till de i ovisshet svävande poliserna.
Polis och militär ska kunna arbeta tillsammans. Andra länders insatsstyrkor ska kunna sättas in då ett terrordåd begås.
Att regeringen tänker vidta åtgärder för att minska missbruket av världens kanske mest värdefulla pass, det svenska, är ingen nyhet, men behövligt. Det finns skäl att misstänka att den som skaffar tio nya pass på några år inte är sjukligt slarvig.
Inte heller kriminaliseringen av terrorresor är nytt. Nu är det inte alltid glasklart vem som är terrorist och vem som är hjälte, men tidsandan är sådan att lagen kommer att införas vare sig den är förenlig med bibehållen rättssäkerhet eller inte.
Den som reser till Turkiet för att hälsa på farmor med koranen i bagaget kan komma att få anledning att tänka sig för.
Ett alternativ vore att bli bättre på att tillämpa de lagar som redan i dag förbjuder förberedelse till att begå terrorbrott i andra länder, men i vår IS-fixerade tid är detta meningslöst att ens påpeka.
Avslutningsvis. Det är oroande är att Ygeman, till Säpos jubel, vill införa hemlig dataavläsning, buggning av datorer. Något som regeringen försökte sig på redan 2005.
Den gången gick bland andra Datainspektionen i taket. Lagförslaget var betydligt mer integritetskränkande än de tvångsmedel som fanns och inspektionen ifrågasatte om det ens var lagligt, då vår rätt till skyddat privatliv är reglerat i såväl grundlagen som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Inte överraskande kastades eländet i papperskorgen.
Vilka blir konsekvenserna? Jag har inga problem med att misstänkta terroristers datorer buggas, men vi har sett exempel på hur lagar får ett betydligt vidare tillämpningsområde än vad som var tänkt.
Ta bara Datalagringsdirektivet som tillkom i bekämpningen av terrorism och annan mycket grov brottslighet, men som i Sverige kom att gälla alla brott där fängelse finns med i straffskalan.
I det heliga kriget mot terrorismen kommer makten numera undan med väldigt mycket.