Anna Nicole skänker lite tröst i vintermörket
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Okej, jag erkänner. Ibland ser jag på dokusåpan om Anna Nicole Smiths liv. Avsmak blandat med medlidande har sin lockelse.
Förvirrad och/eller packad föses hon runt från det ena riggade evenemanget till det andra. Anna Nicole Smith möter manliga strippor, går på fest, dejtar genom en kontaktförmedling, gråter över sin döde mans aska. (Urnan är stilfullt placerad vid videon i vardagsrummet.)
Hon trallar runt i sin egen värld och man tycker så synd om henne för hon verkar inte begripa vad som händer. Hon är som en stor docka som skruvats upp i ryggen och gör sina konster utan att fatta att folk bara driver med henne.
Det sluddrande talet och brist på verklighetsförankring skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från dokusåpan om hårdrocklegenden Ozzy Osbourne. Men Ozzy verkar ha bättre grepp och ibland säger han smarta, sammanhängande saker. Ozzy har också en klipsk hustru och två barn vid sin sida. Han är betydligt mindre ensam än Anna Nicole som bara har sin sextonårige son, manager och assistent att luta sig mot.
Intrycket man får av Anna Nicole Smith är att det är en djupt olycklig människa som desperat söker efter någon form av kärlek och bekräftelse.
Men såpan går vidare för hon uppfyller ju alla krav på någon man kan håna. Anna Nicole Smith är överviktig, blond, kvinna, påverkad av någon form av stimulans och dessutom väldigt känd. Att se denna vulgära superkändis göra bort sig i tv skänker ju dessutom lite tröst i vintermörkret. Det är illa, men det kunde vara värre när till och med amerikanska kändisar har tragiska liv.
För det är den fjärde advent och avundens högtid är här. För handen på hjärtat, visst har alla andra ett mer spännande liv än du? Alla har handlat dyrare julklappar, har finare städat, lagar godare mat och de umgås dessutom med roligare människor. Trevnaden står högt i tak, själv sitter du där med dina tråkiga släktingar och längtar till det riktiga livet.
Då är det skönt att se Anna Nicole Smith förnedra sig.
Slå också till med en skvallertidning och läs om svenska kändisars skilsmässor, misslyckanden och alkoholproblem.
Spelar roll om de inte vill bli uthängda, de får skylla sig själva eftersom de är kända. De blir ju upphöjda i offentlighetens magiska ljus, springer runt och får hybris, då har de väl inte rätt till privatliv? Eller?
Och har man ingen att skratta med finns det ju alltid folk att skratta åt.
Fast vad var de nu dom sa om julen? Fred? frid? gemenskapens eller kanske försoningens helg. Jag minns det inte. Men jag vet att så här års ska man ligga lågt och vara snäll. Så därför blir det inga fler Anna Nicole Smith-program för mig och jag hoppas att ingen ska skratta åt någon annans olycka och förnedring.
I alla fall inte i år.