Saades silent gesture är modigare än att bojkotta
I Malmö ligger krypskyttar på taken. Polisen söker igenom barnens godispåsar i jakt på vapen.
Lättast kanske hade varit att bara blåsa ut stan. Evakuera allihop.
Vaddå? Vad menar du? Vi bor faktiskt här! Hallå – vart skulle alla ta vägen?!
Säg det till de två miljoner människor som fram tills nu har levt sina liv drygt 300 mil härifrån, snett nedåt på kartan.
Alla är rädda.
Judarna har flytt stan.
Fredsaktivisterna är oroade att hamna på bild med de antisemiter som också har letat sig in i leden. De är livrädda att någon islamist ska genomföra ett attentat i deras namn. Eller att några infiltratörer ska starta kravaller, som demoraliserar hela principfrågan och river eviga revor i samhällskroppen.
Många är skraja att som poddaren Fredrik Söderholm bli av med sin försörjning om de visar sitt stöd för ett fritt Palestina. Andra vågar av samma skäl inte längre spela sin klezmer på scen.
Själv är jag rädd för språket. Vilka ord är onödiga eller osakliga och vilka ord har brännmärkts så att vi inte längre kan beskriva det som sker?
Antisemitismen finns, den växer, frodas i det fördolda, den lapar sol som en skabbig katt. Men vad har vi för begrepp för den likgiltighet, det förakt och hat som drabbar just palestinier?
Eric Saade säger att det är ”rasism” att förbjuda honom visa sin etnicitet på scenen. Palestinasjalen han bar runt handleden i tisdags bröt mot reglerna. Men ”rasism” är för allmänt i det här sammanhanget. Det finns en blick på palestinier som bara drabbar dem, sådana honom, men vi har inget ord för det.
I USA är universitetslärare och studenter rädda för sina våldsamma kollegor.
Jag har bojkottat israeliska varor i hela mitt medvetna liv, men jag skulle aldrig nånsin förorda att ett lärosäte ska bryta med ett annat. Det strider mot den fria forskningen, yttrandefriheten och vårt mänskliga behov av att få byta tanke- och livserfarenheter i arbetet.
Alla cancelleringar har en sak gemensamt: drömmen om paradiset. I paradiset finns inga dumma människor, inga onda krafter, inga idiotiska perspektiv. Inga dåliga låtar.
Men det är inte så livet ser ut.
Att som Eric Saade, göra en silent gesture som Svarta pantrarna i OS 1968, är tusen gånger modigare och effektivare än att bojkotta.
Men det kan ju gå bra också? Snart är mellohelvetet över! Det är just det som de två miljoner palestinier 300 mil snett nedåt härifrån aldrig kan säga. Allt de vet, är att det här kommer inte sluta väl.