Vad som än händer måste tågpersonalen le
Jag satt också på det där beramade tåget förra onsdagen, som tog åtta timmar på sig från Stockholm till Göteborg.
Strulet började i trakterna kring Katrineholm. Efter lång väntan dirigerades vi om, tuffade vidare mot Eskilstuna, blev stående, rullade några mil till, blev stående. Så där höll det på.
Strax innan Mölndal var jag tvungen att vänta ytterligare 45 minuter i det enda liv jag har.
Redan i första utropet hörde man uppgivenheten i tågförarens röst. Tågvärden tog över och gjorde allt i sin makt för att hålla humöret uppe. Han visade sig ha talang för ståuppkomik, men till slut var han så förtvivlad, att han började läsa en dikt ur minnet av Karin Boye: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister.”
– Det är det enda jag kommer på nu, ursäktade han sig.
Jag led med dem.
Oturligt nog för SJ, satt halva det svenska kommentariatet på tåget, på väg till Bokmässan. Under resan och efteråt har spydigheterna haglat kring SJ, att man typ inte kan åka tåg längre i Sverige.
Det är sant. Men vad beror det på?
Vi pratar om tågproblemen som om allt handlar om SJ:s klantighet, inkompetens och arrogans. I själva verket kan kaoset härledas till 1990-talet och de glada avregleringarnas dagar.
Som Mikael Nyberg har visat i boken Det stora tågrånet, har en sammanhållen och planerad verksamhet slagits sönder av idén om att marknaden kan sköta allt bättre. Bolag som jagar efter största möjliga vinst, förhindrar att olika yrkeskategorier löser problem tillsammans.
Administratörerna blir fler och fler, medan ”järnvägarna” blir färre och färre. Spår och vagnar utsätts för fuskjobb, underhåll och investeringar hålls tillbaka. Och så vidare.
De som drivit igenom avregleringarna och privatiseringarna – lobbyister, politiker, ideologer – har naturligtvis inte haft denna dysfunktionalitet som mål och mening, men det är likväl resultatet.
Sverige har världens mest avreglerade järnväg. Den svenska järnvägen har också störst problem av alla jämförbara nationer. När andra länder studerar Sverige, drar de slutsatsen att sakerna hänger ihop. Här tänker man tvärtom: vi har privatiserat och avreglerat för lite.
Det är i alla fall summan av kardemumman när det svenska näringslivet får säga sitt.
Det är samma sak med skolan, som inte heller funkar ”som det var tänkt”. Vårdapparaten, som börjar bli livsfarlig. Apoteken, som inte längre garanterar att de kan tillhandahålla de mediciner som folk behöver. Högerns lösningar: Vi måste släppa marknadskrafterna ännu friare!
Det är alltid de som står i första ledet som får ta smällen. Vad som än händer, måste tågpersonalen le och se ut att trivas. Ja visst förstår man, att det gör ont.