Sveriges narkotikapolitik blir bara extremare
Europa liberaliserar narkotikalagarna, men ett land i civilisationens utkant går i motsatt riktning.
Den senaste i en lång rad av dumheter står oppositionsledaren Magdalena Andersson för, som i helgen lanserade ett förslag om att slänga dem som köper narkotika av barn i fängelse.
Udden var i vanlig ordning riktad mot partyknarkaren, som i en socialdemokratisk föreställningsvärld är en överklassfigur som köper in några gram kokain till helgens fest hemma i villan i Djursholm.
En föreställningsvärld där det inte finns utrymme för vad forskningen inte överraskande har kommit fram till, nämligen att bruk och missbruk är vanligare bland fattiga än på den övre medelklassens reklambyråer runt Stureplan.
Att skärpa de redan hårda svenska narkotikalagarna ännu mer skulle således framförallt drabba de människor som socialdemokraterna säger sig värna.
Det är för all del lätt att moraliskt sympatisera med Anderssons önskan om att straffa dem som köper narkotika av barn hårdare, men hur ska en sådan lag ens fungera?
Att säljaren med en sådan paragraf börjar visa leg innan transaktionen genomförs kan inte ens en lagstiftare hoppas på.
Det är bara att önska den åklagare lycka till som har att leda i bevis att köparen förstod att langaren var 16 och inte 18.
Ett nonsensförslag, med andra ord. Och det finns ingen anledning att förvånas över att Andersson inte hade en aning om det lagtekniskt skulle genomföras.
Möjligen finns det dock ingen anledning att begära mer av ett parti som representeras i riksdagen av exempelvis den person som i förra veckan på fullaste allvar krävde besked av en minister om hur svenska ungdomar ska hindras från att resa till Tyskland för att pröva hasch.
I rättvisans namn bör nämnas att även regeringen gör betydande ansträngningar inom detta politikområde.
Sedan den 1 juli är nämligen tanken att även en ostraffad 19-årig tjej som en lördag säljer några piller till sin kompis ska slängas i fängelse.
Den politiska fixeringen vid att straffa dem som bara brukar narkotika då och då och som bara står för en mindre del av den sammanlagda konsumtionen är lika blocköverskridande som besynnerlig.
Sverige sticker ut. Runt om i Europa lättas rigida regler upp.
Portugal var tidigt ute och skiftade fokus från straff till vård av missbrukare, Malta har i någon mån legaliserat cannabis, den tyska regeringen föreslog nyligen att mindre innehav av hasch ska vara lagligt, liknande diskussioner pågår i Italien, i Norge har riksåklagaren beslutat att se mellan fingrarna med modest innehav...
Det är sannerligen inte säkert att dessa länder gör rätt. Men en sak är säker, och det är att Sverige, med en i ett europeiskt perspektiv hög narkotikarelaterad dödlighet, tänker annorlunda.
Men det är inte bara en politisk inställning. Den uppmärksammade swishlistan i Sundsvall visar att det svenska tillståndet återfinns även hos rättsvårdande myndigheter och bland medier.
Då åtal väcktes i ett stort gängmål offentliggjordes namnen på ett hundratal personer som har skickat pengar till en narkotikalangare.
Människor som inte är misstänkta för brott och som sannolikt inte heller kommer att bli det, polisen har inte resurser nog att utreda allt detta och för fällande dom krävs dessutom stödbevisning, en transaktion kan ju handla om annat än knark, köp av en cykel, vad som helst.
De ska således behandlas som oskyldiga, vilket inte hindrar att de har råkat illa ut. Några har fått sparken, andra har blivit uthängda och bespottade i sociala medier, åter andra har blivit hotade.
Och i ett bisarrt inslag i SVT uppmanades nyligen att ”agera” och ”ta ställning” om de hittar någon bekant på swishlistan.
”Visa vad du tycker om partyknarkare”, som kommunens samordnare för det narkotikaförebyggande arbetet säger i reportaget.
Det går att förstå varför åklagare valde att inte mörka identiteterna på köparna. Det blir krångligt att ställa frågor till langaren om transaktionerna om inte namn på köparna går att nämna.
”Varför swishade XX tvåtusen kronor till dig den 9 februari 2021”, är en hopplös fråga att besvara.
Icke desto mindre är förfarandet tveksamt. De utsatta är inte misstänkta i målet. Det var uppenbart att de skulle råka illa ut. Det fanns skäl att maska deras namn.
Jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att åklagarens beslut ska ses i ljuset av kampanjen ”Vad kostar ett gram” som Sundsvalls kommun drog igång i våras.
Siktet var inställt på dem som drar några linor på fest och såväl politiker som poliser från att vara ute i pressen i tid och otid och prata om att de skulle klämmas åt.
Som av en händelse dök så swishlistan upp.
Jag vet inte vad härvan i Sundsvall säger om Sverige. Men någonting säger den. Någonting som ska ses i ljuset av det förflutna.
Den i årtionden rådande svenska nolltoleransen mot narkotika stack ut i ett internationellt perspektiv.
Inställningen var lika dogmatisk som meningslös, men den har de senaste 20 åren dessbättre långsamt gett vika och ersatts av en skademinimerande inställning med vård och sprutbyten.
I den repressiva och auktoritära tid vi nu befinner oss i, tycks ett skifte vara på väg igen.
Om det nu inte är så att Sverige aldrig slutade vara extremt.