Vikingar och vissångare får också plats i politiken
De 18 000 i publiken jublade sig hesa. Fyrverkerierna dånade och det blev en folkfest utan dess like. Från scenen hölls ett brinnande tal mot rasism och homofobi. Men det var varken Jonas Sjöstedt eller Annie Lööf som stod för slagorden.
Det var den gamle vissångaren och tv-skämtaren Ewert Ljusberg, tillika låtsaspresident för republiken Jämtland, som höll sitt årliga tal på Storsjöyran i Östersund i lördags.
”Vi ska trycka tillbaka rasisterna och homohatarna, inte med järnrör och knivar, utan med det värsta de vet: kärlek och respekt”, sa han.
Visst kan en tycka att det här med att Jämtland utropade sig till republik för prick 50 år sedan är rätt så löjligt. Men budskapet är det inte. Ewert Ljusberg har noll riktig politisk makt, men det han säger blir svårt att värja sig emot en varm sensommarnatt i Jämtland.
Pinglan Vargtass har också något att säga om saken. Hon är aktiv i nätverket ”Vikingar mot rasism” och gick i Pridetåget i helgen som var. Hon är alltså viking och protesterar mot att nazister och rasister använder vikingasymboler i sin propaganda.
– Det har bildats som en motpol mot att nazistiska och rasistiska grupper vill använda våra historiska symboler. Det tycker vi är upprörande, sa hon till TT i veckan.
Det är inte varje dag en viking dyker upp i nyhetsflödet (äntligen dags att damma av idén om att slå ihop Medeltidsveckan och Almedalsveckan – tänk vilka roliga mingel).
Såväl vikingar som vissångare är små och inte särskilt utsatta grupper i sammanhanget. Men de påminner oss om något. Politik är inte bara något för avlönade politiker. Det är i högsta grad något för poeter, granskningsnämnder, allmänt högljudda twittrare (jodå), poliser, barnmorskor, mjöddrickare och fejköverhuvuden över fejkrepubliker.
Glöm inte det nu när vi går in i valrörelsens mest intensiva fas. Partikanslierna står på tårna för att överösa oss med löften om bättre tider och till och med storbränder blir storpolitik.