Chocken har inte släppt i Jokela
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När skymningen faller tänder de sörjande ljus vid den lilla sjön bredvid skolan. Snart bildas brinnande öar och linjer i mörkret, de enda ljus som finns i detta hav av bottenlös sorg.
Några pojkar står och tittar utan att säga ett ord. En ung kvinna gråter tyst. En mamma kramar om sin snyftande tonårsdotter. En äldre man stirrar sammanbitet på de flämtande ljusen.
Sorg kan se ut på många olika sätt men den har ändå sin gilla gång: efter chocken följer vrede och förnekelse, långt därefter kommer accepterandet av det som hänt.
Sorgedag
Torsdagen var nationell sorgedag i Finland, minnesstunder hölls och överallt var flaggorna halade på halv stång. I Jokela har dock dödsskjutningen knappt börjat tränga in, många är ännu i chock. Den skada och sorg som 18-årige Pekka-Eric åsamkat detta samhälle är ofattbar. Nästan alla i samhället har en relation till någon på skolan, nästan alla har drabbats.
Värst är det självklart för barnen, de som var där och har mist sina kamrater. En grabb som inte ser ut att vara äldre än tolv kämpar sammanbitet mot gråten när han ser på de brinnande ljusen.
Vad säger man som föräl-der till sitt barn? Hur tar man hand om dem? Hur förklarar man det oförklarliga?
– Jag vet inte, inget vet, säger trebarnsmamman Paulina och slår hjälplöst ut med händerna.
– Allt jag kan göra är att finnas där för dem.
Dröjer länge
Hennes två yngsta, en son och dotter, var gömda i var sitt klassrum under skottdramat. Väntan på att de skulle komma ut ur skolan var det värsta hon varit med om, en mammas ultimata mardröm.
Men de lever och mår bra, fysiskt sett. Sorgen och chocken är däremot en annan sak, hon tror att det kommer att dröja länge innan de kommer över det som hänt.
Liksom många andra barn hade de också väldigt svårt att sova denna första natt efter massakern. Paulina bäddade så att alla kunde sova i samma rum, hon tröstade barnen när de grät, fick dem till slut till ro. Och när de somnat satt hon vaken hela natten och vakade över dem. Det var en sömnlös natt i Jokela.
Kriscentret håller öppet dygnet runt och det är så många som söker sig dit att extrapersonal inkallats. Myndigheterna har lovat att hjälpen kommer att vara tillgänglig länge i samhället. Kommundirektör Hannu Joensivu har sagt att de drabbade kan ha ”livslånga ärr”.
Hjälper varandra
För de drabbade finns psykologhjälp att få men de flesta drabbade verkar söka tröst och stöd hos varandra. Att prata är ett sätt att lindra sorgen och börja förstå.
En del tycker det är viktigt att tragedin diskuteras i media så att det aldrig händer igen.
Andra är irriterade på alla journalister som invaderat deras samhälle och stör dem med sina frågor.
Alla reagerar olika, alla sörjer på sitt sätt.
Bara en sak är säker:
Människorna i Jokela behöver lugn och ro för att läka.