Jag var en idiot som inte förstod honom
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varje kväll tog den gamle mannen fram en svart anteckningsbok med hårda pärmar.
Vi hade precis druckit kaffe i det lilla vardagsrummet när han visade mig sitt livsprojekt.
Jag var femton och på uppdrag för lokaltidningen.
Jag minns inte varför just han skulle tillägnas tolvhundra tecken och en kornig bild på sidan tretton. Kanske hade han en tomatodling på balkongen. Eller hittat vårens första tussilago.
Men jag minns hans gamla händer om den svarta anteckningsboken.
I mer än trettio år hade han fört sina små noteringar om väder och vind, lufttryck och solsken.
Han brukade aldrig skriva mer än några få ord:
”Torsdag. Grådis. Korta regnskurar. 13 grader.”
Jag minns att det kändes lite meningslöst.
Jag var en idiot som inte begrep. Väderboken var mannens sätt att ta kontroll över sin tillvaro.
Somliga av oss måste bryta ned våra liv till förståelse. Till tvåtusen tecken långa krönikor eller till fyra ord om vädret.
Vissa är – som Marcus Birro skriver i sin nya och alldeles ymnigt blödande bok ”Svarta vykort – stämda i en lägre tonart.
Somliga av oss bär livet som om det vore en skuld.
Vi behöver förstå och vi behöver tröst. Och då tänker jag ibland på den gamle mannen.
Jag ser honom framför mig, där han sitter vid köksfönstret och konstaterar att han just upplevt ännu en grådisig måndag med måttliga vindar.
Se honom sitta där, som med en dagbok utan ord. Så sentimentalt. Så begåvat förklätt i manlig tystnad och vemod.
Det är en vacker bild. Döende, men vacker.
Mansrollen är i förändring, säger man. Kanske är det sant. Få av oss åttiotalister för?anteckningar?om?grad-antal och lufttryck, såvida det inte handlar om våra nya espressobryggare.
Men även om den gamle mannens väderbok kan kännas främmande, är den samtidigt vad vi kommer ifrån.
Vi blev män, i två olika Sverige, men på samma premisser.
Också jag måste bryta ned min värld i ord och siffror. Också jag vet att jag borde göra det under tystnad och i hemlighet.
Så jag köper mig en anteckningsbok med hårda pärmar, jag tar fram en röd penna:
”Måndag. Sol, ljumma vindar. Nitton grader.”
Och på teve säger de att det ska bli regn.