Klart att det svider – men testamenten är inte svåra
Det är inte svårt att begripa att Eva Gabrielsson känner sig besviken och bitter.
När livskamraten och författaren Stieg Larsson hastigt dog och miljonerna började rulla in stod hon med lång näsa.
Som sambo utan upprättat testamente lämnades arvet per automatik till Stieg Larssons närmaste släktingar, inte till Eva Gabrielsson.
Klart att det svider.
I en ny bok, ”Sambo – ensammare än du tror”, går hon till storms mot sambolagen.
Eftersom den i princip bara reglerar hur en gemensam bostad och bohag ska fördelas vid en separation eller dödsfall så är den djupt orättvis jämfört med äktenskapsbalken, är bokens tes.
Jag visste att sambor inte ärvde, vilket Stieg envist förnekade med ”så korkad kan lagen inte vara”. Däremot trodde jag att sambolagen eller arvslagarna skulle ge mig en chans att låta en domstol bedöma rimligheten i att efter 30 år ställas utanför alla förnuftsmässigt riktiga arvsrätter, skriver hon i boken.
Lagen måste ändras, tycker Eva Gabrielsson och Gunnar von Sydow, som är medförfattare.
Fast exakt hur den borde ändras är lite grumligt.
Ska alla sambor jämställas med gifta par trots att skälet till att inte gifta sig kanske just är att man vill ha så lite myndighetsinblandning i sitt gemensamma liv som möjligt?
Och ska i så fall lagen gälla från dag ett? Eller efter fem år? Eller 30?
Eller ska man registrera sitt samboskap? Som en annan variant av borgerlig vigsel, snabbversionen.
Alternativet, enligt boken, kunde vara att man, som ibland händer när någon bestrider
Allmänna arvsfondens rätt till ett arv, inför en domstol får anföra bevis för att det verkligen varit den avlidnes önskan att lämna arvet till sambon.
Om man med vett och vilje vill hålla sambon utanför ett eventuellt arv på grund av tidigare barn, så ska man kunna avtala bort det precis som gifta par kan skriva äktenskapsförord, tycker Eva Gabrielsson.
Och det låter ju enkelt.
Lika enkelt som att skriva ett testamente som sambor, faktiskt.