Mig får ni aldrig se som kassörska
Det pågår en konspiration för att vänja oss av med kvalitet och service. I stället ska vi konsumenter göra jobbet själva. Detta måste bekämpas.
Ta till exempel självscanning. Självscanning är ett typiskt uttryck för automatsamhället, vilket är motsatsen till riktig service och mänsklig interaktion. Det går ut på att man som kund i en livsmedelsbutik ska gå runt med en mackapär i handen och lysa på de produkter man handlar. Som belöning får man gå genom en särskild kassa, som förväntas gå fortare.
Man tror att man är smart för att man sparar tre minuter i kön. I själva verket är man en dum robot som bidrar till att sänka kvalitet och höja arbetslösheten.
Det skulle aldrig falla mig in att självscanna.
På min närmaste butik har dom börjat med en kassa där man själv agerar kassörska. Man håller upp varje vara mot en skärm tills det piper. Sedan lägger man varan i en kasse. De forna kassörskorna står bredvid och ser generade ut. Dom står där för att hjälpa till när systemet inte fungerar. Med andra ord står dom där från morgon till kväll, och man undrar vad som blivit bättre med detta?
Det skulle aldrig falla mig in att leka kassörska. Jag har redan ett jobb.
Förutom mat vill jag också handla snus. Då måste jag stå framför en stor dataskärm och trycka med pekfingret på snusmärket jag vill ha. Gör jag rätt får jag en vit lapp med en streckkod på. Den ska jag lämna till kassörskan. När jag har betalat ska jag gå till en ny maskin och hålla den vita lappen under en röd stråle. Om jag gör rätt ramlar det ner en snusdosa i en lucka.
Ni hör ju själva. Automatsamhället är ju en snabbfil till kollektiv idioti.
Jag går för att handla kaffe, mjölk och tidning. Det är alltid kö, oavsett om klockan är 7 eller eleven. Det beror på att alla ska betala med kort, även för ett tuggummi som kostar åtta kronor. Transaktionen med kortläsning, kodknappning, uppkoppling och godkännande går inte fort. Den går långsamt. Mjölken hinner surna.
Mot slutet blir det en hamburgare. Jag får vänta i det som kallas ”tre minuter”. Hamburgerbranschen har en egen tideräkning. Till slut kommer maten.
Jag äter på tre riktiga minuter. Sedan förväntas jag kasta rester och förpackningar i särskilda hål, och ställa brickan i brickhögen.
Det skulle aldrig falla mig in. Jag jobbar inte där. Anställ mer personal i stället.