Heja dugongen – ett fredligt men hotat djur

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dugongen är ett synnerligen fredligt och klumpigt djur som lever i havet utanför huset där jag bor just nu. Jag har inte sett någon, i alla fall inte ännu, för hjordarna är inte stora, och det är det som är problemet.

Dugongerna är nämligen så ovanliga numera att det blir rubriker i tidningarna om någon människa råkar se en.

För några år sedan började myndigheterna i Malaysia att oroa sig för dugongerna, som ett tag troddes vara utrotade här. Det började med att den tama dugongen Si Tenang dog 2001. Den hade så att säga givit dugongerna ett ansikte. Sedan dess har det påträffats tolv stycken döda djur i vattnen utanför hamn­staden Mersing på landets östkust.

I veckan fick Universiti Malayas marina forskningscenter pengar till att kartlägga dugongerna runt de vackra öar som i Sverige är kända från Expedition Robinson.

Korallbiologen Affendi Yang Amri berättade för Straits Times att det finns dugonger i 37 länder, men att de är utrotningshotade. De fastnar i haj- och tonfisknät, blir påkörda av snabba motorbåtar, och sjögräsbottnarna de livnär sig av skadas av trålfiske och miljö­påverkan.

Dugongen – som är en slags sjöko – är ett däggdjur och ingår tillsammans med manaterna i familjen sirenia. En dugong kan bli tre meter lång och väga upp till 400 kilo. Den har stor, tjock kropp, litet huvud, två labbar som den river upp sjögräs med och vågrät halmån­formad stjärtfena. Djuren ägnar sex till åtta timmar om dagen åt att äta sjögräs.

Dugongen är – tro det eller ej – en avlägsen släkting både till elefanter och klippgrävlingar.

För många miljoner år sedan valde den av någon anledning att gå i sjön. Och där har den stannat.

Djuren lever i hjordar och individerna anses vara mycket bundna till varandra. Enligt vissa uppgifter känner dugonger stor sorg när familjemedlemmar dör. Den kan ha överlevt evolutionen helt enkelt genom att vara så stor och tung och otymplig som den är. Fram till dess att människan började jaga den förstås.

Dugongen har nämligen det emot sig att dess hållbara kött smakar lika gott som dikalv och det kokade flottet som söt mandelolja. Den har stora mängder späck. Dess starka hud har använts till sköldar och sandaler. Och den har elfenbensbetar. På den malaysiska ön Penang har dugongpenisar och andra delar av kroppen använts som utsmyckning, medicin och afrodisiakum.

Någon snygging i traditionell mening är dugongen inte. Trots det har den förmodligen bidragit till sjöjungfrumyten.

År 1741 led en rysk expedition skeppsbrott utanför Kamtjatka. Den strandsattes på en trädlös ö, där deltagarna fick uthärda en svår vinter under vilken den berömde danske upptäcktsresanden Vitus Bering dukade under av skörbjugg. Han gav senare namn åt sundet.

När de överlevande i expeditionen ätit upp alla snöripor och havsuttrar som de hittade på ön upptäckte de plötsligt ett enormt djur i vattnet. Det var Stellers sjöko, dugongernas närmaste släkting. Ett sirendjur som livnärde sig på sjögräs i de grunda, kalla vattnen runt ön. Den kunde bli över sju meter lång och väga många ton. Dessutom var den inte rädd för människor. Efter flera misslyckade försök lyckades expeditionsmedlemmarna harpunera och med hackor och knivar ta död på ett djur för att slutligen bärga det. Under den fortsatta jakten lyckades de döda många djur, men bara bärga vart femte.

Människorna överlevde. Men det gjorde inte Stellers sjöko. Ryktet om det goda och lättfångade bytet spred sig snabbt till valfångare, som började livnära sig på sjökor under sina resor.

27 år efter upptäckten av djuret var det utrotat. Om inget görs kommer dugongen, om än långsammare, att gå samma öde till mötes.

Låt oss heja på detta fridsamma och stora djur; havets antihjälte som inte skadar någon annan utan bara vill fortsätta att makligt äta sitt sjögräs i lugn och ro.

Robert Aschberg