UD-kulturen är inte Freivalds fel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Professor Bo Rothstein satte fingret på det i en artikel i Dagens Nyheter i söndags, nämligen den hyllade Katastrofkommissionen underliga perspektiv på bristerna i den svenska regeringens och statsförvaltningens hantering av flodvågskatastrofen.

Jag har grunnat på frågan ett tag själv men inte lyckats formulera problemet förrän Rothstein gjorde det åt mig:

Är det rimligt att bygga en kritisk granskning av vad som gjordes rätt och fel av folk i ansvarsställning i Sverige när tsunamin slog till, på ett tankeexperiment? På en idé om en krisorganisation i regeringskansliet, som teoretiskt hade tagit hand om saker och ting på ett föredömligt sätt ifall den funnits, något som återstår att bevisa?

Är det rimligt att utifrån denna utgångspunkt, att den ideala organisationen inte fanns i regeringskansliet, lägga hela ansvaret för allt på statsministern?

Var detta verkligen Katastrofkommissionens uppgift? Att påpeka att statsminister Göran Persson samt hans företrädare Ingvar Carlsson och Carl Bildt borde ha anammat de förslag till central krishantering som har stötts och blötts genom åren men avvisats av samtliga regeringar? Kan kommissionen vara säker på att inga fatala misstag hade gjorts med den tänkta modellen? Var det Katastrofkommissionens uppdrag att ta ställning i en politisk tvistefråga?

Bo Rothstein konstaterar något mycket viktigt i sin artikel: Organisatoriskt är svenska UD inte alls särskilt illa rustat att ta hand om katastrofsituationer som faller under dess behörighetsområde, dvs utomlands. Att det gick på tok i samband med tsunamin beror på två omständigheter:

Den första och viktigaste är att tsunamin var en så exceptionell händelse att ingen plan existerade för att ta hand om konsekvenserna. Och det vore orimligt att kräva en sådan plan, konstaterar Katastrofkommissionen själv.

Den andra omständigheten, som bidrog till UD:s fumlighet, var brister i departementets ledning. Utrikesministern tog inte tag i styrspakarna på det sätt hon som enda departementschef i den svenska regeringen har befogenhet att göra. Hennes underordnade hade inte kontroll över situationen.

Så analyserar Bo Rothstein läget och hans resonemang är värt att begrunda.

Om man anser att UD:s misslyckande i detta ärende är så gravt att det betingar huvud på fat så är det Laila Freivalds som ska avgå. Så ser formen och ansvarslogiken ut. En annan sak är sedan hur skyldig till det hela Laila Freivalds är i verkligheten, vilka uttryckliga missgrepp just hon gjorde sig skyldig till.

Jag tror inte att jag misstar mig alltför mycket om jag hävdar att boven i detta drama inte reellt sett är Laila Freivalds. Boven är en kultur inom UD. En kultur av revirbevakning, rivalitet, form- och procedurbundenhet, omständlighet. På UD gör man hellre ingenting alls än riskerar att göra fel.

Den kulturen är inte Laila Freivalds skuld till, inte heller uttryckligen regeringspartiet. Den är en skråprodukt och återfinns i de flesta utrikesdepartement. Är man road av anklagelser kan man alltid säga att varken Freivalds eller regeringspartiet har förmått göra något åt den utan smittats av den.

Sedan till en ännu litet obehagligare omständighet i anslutning till maktutövningen inom UD vid jultid i fjol: jag har svårt att värja mig för intrycket att Laila Freivalds underordnade chefer inte betedde sig särskilt lojalt mot sin minister. När krispolletten äntligen trillade ned i huvudet på kabinettssekreteraren och expeditionschefen och somliga andra brydde de sig inte om att kontakta ministern.

Vad säger detta om relationerna inom den högsta departementsledningen? Ja endera att cheferna inte brydde sig om att involvera ministern för att de tycker att hon är en idiot. Eller också att de gjorde en grandios ansträngning att visa sig själva och ministern att de klarar sig utan henne, vilket är oförskämt.

Det är naturligtvis Laila Freivalds ansvar att hålla sig med fel medarbetare. Men om inte det svenska offentliga etablissemanget så totalt hade tappat besinningen i synen på flodvågstragedin så skulle ansvarsutkrävandet mycket väl kunna inskränka sig till intern storstädning på UD.

Yrsa Stenius