Fuldiesel sänkte rekordförsöket

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi skulle köra båt mellan Ystad och Haparanda i veckan för att försöka bättra på Ante Malmgrens rekord från 1997.

Han körde det svenska Blå Bandet på 18 timmar och 48 minuter. Men till skillnad från Ante tänkte vi inte stanna i Öregrund för att äta lunch.

Vi gick för fullt genom hålet ur Ystads hamnbassäng några minuter över fem på morgonen i måndags morse. Vännerna vid Sjöräddningssällskapets Kåsebergastation hade klivit upp tidigt för att önska oss lycka till och ta officiell tid.

Det gick helvetes bra längs den skånska sydkusten, raka spåret över Hanöbukten utan längre luftfärder och sedan upp genom Kalmar sund, där det var så lugnt att vi kunde äta smörgåsar. Vi låg på mellan 50 och 55 knop, solen sken så havet glittrade och kursen var klar upp till Horssten för att gå vidare genom Stockholms ytterskärgård till Gräddö och få mera bränsle.

De vänliga människorna vid målet på ön Malören utanför Haparanda hade redan ringt och sagt att de skulle klocka oss och att de skulle fixa nyfångad lax till middag.

Vädret såg bra ut för större delen av sträckan. Maskinerna spann och båten gick som en dröm. Fri horisont runt om. Enstaka seglare och handelsfartyg på havet. Vi hade redan tjänat in 25 minuter enligt den planerade tidtabellen för nytt rekord. Då tog äventyret slut. Mitt på en linje mellan Visby och Västervik.

En av maskinerna stannade för att den inte fick soppa. En slang hade sprungit läck ovanför tanken. Den fixade vi. Men bränslefiltren var fulla med vatten och skräp.

Det finns inte mycket att förklara bort det misslyckandet med. Det var vårt eget fel. Vi borde ha vetat bättre.

Det finns fuldiesel överallt, inte minst på de fina sjömackarna. Skiten lägger sig på botten av tankarna, gärna i hörnor vid skvalpskotten, och vispas upp när båten studsar och far, som den hade gjort när vi körde ned den till Ystad i hård motsjö i helgen före försöket. Under den resan hade med största sannolikhet all samlad skit från många tidigare tankningar gått igenom bränsleledningarna och satt igen filtren.

Där låg vi i alla fall mitt på havet och guppade sakta i solen. Vi jobbade frenetiskt med slangar och filter och sög munnarna fulla med diesel för att få fart på ekipaget igen. Om jag säger att stämningen just då inte var på topp ombord så är jag ganska diplomatisk.

Efter ett par timmars slit kastade vi slutligen in handduken och linkade med en maskin in till Loftahammar där vi fick hjälp att få stil på ekipaget igen så vi kunde köra hem till Stockholm. På Malören åt de upp laxen själva. De drack upp vinet de skaffat också. Hoppas de hade kul, som de sa i telefon. Det hade inte vi. Men, nu när det gått några dagar:

Nej, vi har inte gett upp. Ja, vi har lärt oss en del.

Nej, vi är inte stöddiga. Ja, vi kommer att försöka igen.

I väntan på nästa start ska några av oss trösta oss med Roslagsloppet som körs för 39:e gången i dag, lördag. Vi åker inte med de riktiga tävlingsbåtarna. De dånar fram i sina egna klasser. Vi far i små snurrebåtar och det brukar bli ganska festlig stämning efter målgången i Öregrund.

Nytt för i år är att boxaren Paolo Roberto är med och tävlar på sjön. Han är tuff, men inte saltstänkt i bokstavlig mening. Som vanligt ställde han upp utan övertalning. Det gör han alltid om det rör sig om en tävling. Så här lät det när jag frågade om han ville vara med:

– Vill du köra Roslagsloppet?

– Vad är det?

– En båttävling, ett race på sjön alltså, man kör från Stockholm till Öregrund.

– Ja för fan, absolut!

– Har du kört båt någon gång?

– Nej, inte jag, aldrig, vad tror du?

– Känner du någon som kan navigera då?

– Hörrudu, jag känner bara folk som kan öppna kassaskåp.

– Okej, du får ta med dig Maskinisten. Han är inget vidare på sjökort, men han hittar hjälpligt till öltälten i Öregrund.

Robert Aschberg