Adoption för homopar: vad är bäst för barnet?

Debatten om homosexuella pars rätt att adoptera barn är svår att föra, man blir så lätt missförstådd - argumenten tenderar att skjuta förbi varandra. Det illustreras inte minst av den offentliga utredningen som blev färdig med sina slutsatser i förra veckan: Både utredningens majoritet, som förespråkar adoptionsrätt och dess minoritet som inte gör det, säger sig utgå från barnets bästa.

Jaha. Då menar man av allt att döma olika saker med barnets bästa. Eller riktigare är väl att anta att de olika meningsyttringarna bedömer barnets bästa mot olika bakgrund eller i relation till olika valmöjligheter. Men låt oss ändå, i likhet med min krönikörskollega Kerstin Weigl, själv mor till två adopterade barn, slå fast att frågan om homoadoption inte handlar om vuxna pars rättigheter utan om barns bästa. Om utsatta barns livschanser.

Låt oss också slå fast att denna diskussion inte heller handlar om diskriminering av människor på grund av deras sexuella läggning. Det är inte de homosexuellas sexuella preferenser som avgör om de är lämpliga som adoptionsföräldrar eller inte. Vad som övervägs är den familjekonstellation de bildar i relation till barnet som får två föräldrar av samma kön.

Kärnfrågan därvidlag är förstås om det finns grund för påståenden om att det gör skillnad för ett barn att växa upp med föräldrar av samma kön jämfört med föräldrar av olika kön. Negativ skillnad vill säga.

Ska vi vara ärliga måste vi medge att vi inte vet någonting om vad det kan tänkas betyda för ett barns personlighetsutveckling att växa upp med föräldrar av samma kön. Ännu mindre vet vi vad det kan tänkas betyda för adopterade barn som ofta har knepigare identitetsproblem att kämpa med än barn som växer upp med sina biologiska föräldrar eller i varje fall en biologisk förälder.

Vi kan förmoda en del därför att psykologernas och psykiatrikernas forskning visar att könsidentiteten är en central del av vår identitetsupplevelse som helhet. Man vet också att denna identitet formas på olika sätt under inflytande av arv, miljö, förväntningar och roller, som så mycket annat i vårt liv. Att vår känsla av egenvärde i relation till vårt kön påverkas starkt av det sätt på vilket vi blir sedda och uppskattade av vår tvåkönade omvärld, anser vi oss också veta.

Dessutom anses mycket tala för att vår upplevelse av livet, könet och oss själva får mycket av sin karaktär just i spänningsfältet mellan en mamma och en pappa som var för sig har sitt särskilda sätt att vara med oss, se oss och vara med varandra. Saknas någondera i ett barns liv kompenserar det sig ofta genom starka, idealiserande fantasier om den frånvarande föräldern.

Från min uppväxt i Finland minns jag att barn som förlorade sina pappor i kriget ofta klarade sig utmärkt med ensamstående mammor därför att pappa förekom i en idealiserad hjältefantasi. Barn till övergivna mammor hade det svårare.

Men i den intellektuella hederlighetens namn vill jag upprepa att vår säkra kunskap om vad som styr vad i vår personlighetsutveckling är begränsad. Många antaganden har mycket som talar för sig men de är likväl inte omöjliga att säga emot. Mina egna långa kunskapsresor i själens komplicerade landskap har lärt mig att man inte ska resonera bort det lilla man vet och mängderna av det man anar bara för att man inte kan säga säkert.

Självklart ska man inte dra för långt gående slutsatser heller. Ännu finns inte så mycket erfarenhet att rådfråga i dessa kvistiga ärenden. Barn födda i heterosexuella parförhållanden men uppvuxna i homosexuella finns, men ännu har inte särskilt många nått vuxen ålder. Och det är åren under och efter puberteten som är kritiska ur identitetssynpunkt.

Jag bestrider inte att nya familjekonstellationer kan utfalla lyckligt för barnens del. Men jag anser mig ha fog för misstanken att kombinationen adopterade barn och föräldrar av samma kön kan leda till oproportionerligt många problem i relation till "normalfamiljen".

Kanske vore det klokt att låta några år gå innan vi bestämmer om vilka nya familjebildningar vi ska sanktionera. Litet mer på fötterna har vi när ett större antal unga vuxna kan från särartade familjer kan vittna om sina upplevelser.

Följ ämnen i artikeln