Tänk om vita kränkta män mår dåligt?
Vita kränkta män. De avgjort löjligaste karaktärerna i berättelsen om vår samtid. De som skriker som små barn när de måste dela med sig. Av makten och rummet och luften. Man vill bara bygga ett fort av skämskuddar och häckla dem från krönen. Vilket vi också gör. Vi sitter i skämskuddeforten och väntar på att de ska dö ut.
Men tänk om de vita kränkta männens ångest är på riktigt?
(Och här någonstans vill jag understryka den akuta skillnaden mellan riktig och rimlig.)
Det luriga med ångest är ju att den inte alltid är rimlig, även om den är på riktigt. Det vet alla som någon gång sett en treåring bryta samman för att hen måste dela med sig.
Nu ställer vi ju högre krav på vuxna människor – de ska helt enkelt veta bättre än barn – men frågan är om det finns någon annan version av arten som vi skrattar mer oförlåtande åt. Eftersom den vita kränkta mannen är så olidligt pinsam. Det finns helt enkelt en gräns bortom vilken inte ens de omsorgsfullt toleranta orkar anstränga sig.
Ett citat som cirkulerat på nätet en tid – i synnerhet kring olika försök att avkoda den där massan av arga vita män som tagit rygg på Donald Trump – lyder: When you’re accustomed to privilege, equality feels like oppression.
När du är van vid privilegier känns jämlikhet som förtryck.
Ingen tycks veta vem som sa det där från början, men det är ett ovanligt behändigt citat om man faktiskt lyssnar till det. Kanske för behändigt, men om det finns en sanning där erbjuder det en förlåtande delförklaring (en enda!) till de vita kränkta männens bitterhet och hat.
Min egen erfarenhet av vita kränkta män – jag möter dem inte bara på internet, de finns ju i verkligheten också – kan summeras i ett enda ord: suckar. De ständiga suckarna, förtöjda i upplevelsen av att nästan allting handlar om alla andra. Kvinnor, bögar, flator, invandrare … Att alla utom han ska curlas och beredas plats, vara julvärdar och leda Melodifestivaler, sommarprata och publiceras eller bara höras i fikarummet. Att det liksom blivit lite fult att vara vit och man.
Det är ju inte sant, det mesta i vår kultur handlar fortfarande om vita män – men känslan är säkert verklig. Det måste den vara, herregud Horace Engdahl tror ju att kvinnor i dag tagit över luftrummet medan ”mannen håller en låg profil” för att ”inte dra på sig beskjutning”. När det enda som egentligen hänt är att männen tvingats dela med sig lite av luftrummet. I synnerhet de vita männen.
Men det kanske känns som att bli bortglömd eller tystad?
När du är van vid privilegier känns jämlikhet som förtryck.
Den typiska Trumpsupportern brukar beskrivas som en medelålders vit man med primitiv kvinnosyn och rasistiska värderingar. Eller kort och gott: en vit kränkt man. Det är inte alls hela sanningen om opinionen bakom Trump men den vita kränkta mannen har onekligen funnit en källa att vila vid. Eller snarare skrika.
Det finns emellertid en markör för Trumpväljaren som visat sig tydligare än etnicitet, ålder och utbildning, en markör som även slår starkare än attityd mot muslimer och illegala invandrare: svaret på frågor som ”känner du dig ohörd?” och ”människor som jag har inget inflytande över hur landets styrs”.
Trumpsupportern känner sig inte hörd. Och han är, precis som kärnväljaren i den högerradikala rörelsen i vår del av världen, särskilt förtjust i begreppet ”the silent majority”. Den tysta majoriteten.
Vilket till stor del kan handla om att tillhöra orter eller branscher i olika stadier av obevakad nedmontering men kanske också den där skenkänslan av förtryck?
Om nu jämlikhet kan upplevas som förtryck? Alltså inte bara provocerande eller obekvämt utan som faktiskt förtryck?
Beteendevetenskapen har inte direkt svärmat kring vita kränkta män och deras eventuella ångest men det går att söka stöd för tesen i det som kallas förlustaversion - vår väl dokumenterade benägenhet att sörja förluster hårdare än vi gläds åt vinster, vilket ger upphov till alla möjliga irrationella tankar och beslut.
Jag bad faktiskt alla beteendevetare och psykologer jag känner ytbesikta det där citatet och samtliga är överens om att tesen låter rimlig.
Alla tre.
Det kanske krävs bredare förankring innan vi byter syn på de vita kränkta männen, men jag tycker att det finns skäl att umgås med tanken på att deras ångest och oro kan vara på riktigt. Hur orimlig den än är.
Och att vi som skrattar åt dem kanske inte riktigt har tänkt igenom strategin. För vi skulle ju aldrig håna eller skratta åt en treåring som skriker och bär sig åt.
Att dra paralleller till skrikande barn är kanske inte heller någon utmärkt taktik för att öppna en dialog.
Till de kränkta vita männen: förlåt, jag vet att er ångest kanske är på riktigt. Jag önskar att jag kunde svepa in er i ett badlakan och gnugga er på ryggen. Mata er med prickig korvsmörgåsar eller så.
(Det där hade förstås varit effektivare om jag undvikit den hånfulla tonen men jag är inte riktigt där än.)
Att sära på benen är inte alltid en krigshandling
Enligt källor inom de stora svenska tv-husen har rädslan att pekas ut som ”manspreadare” nu nått en nivå där det inte går en dag utan att manliga gäster mumlar oroligt innan de sätter sig i morgonsoffor och paneler.
Som en del av den manspreadhäcklande rörelsen känner jag både belåtenhet och skuld. Medvetenheten är uppfriskande men vi kanske ska påminna om att det inte är en krigshandling varje gång män särar på benen.
Ibland är luftspalten mellan bord och soffa bara väldigt smal, ibland är pungen bara väldigt lång, ibland är tanken bara någon annanstans.