Vi har för lite opartiskhet
Opartiskhet är ett fint litet ord.
När jag för ett år sedan började jobba som programledare på P3, där Soran Ismail vanligen hörs i ”Morgonpasset”, var jag nervös för det där med opartiskheten. Efter åratal som kritiker, kvällstidnings-slugger, en sån där förhatlig ”tyckare” som står och gormar om ditt och datt i nyhetsflödets leriga dikesren, kändes public service som ren och obesudlad mark; som journalistikens svar på alvernas Vattnadal.
Jag hade inte behövt oroa mig.
Public service-stadgan var inte någon skimrande graal som alla tassade ängsligt kring. Reglerna var lika självklara som plastmatlådorna i lunchrummet, lika inarbetade som teknikerns vana att springa förbi kaffeautomaten tre minuter innan sändning.
Opartiskheten var något som radiofolket dagligen strävsamt pysslade med, ofta utan att ens tänka på det. Det var som om de andades de där svårbegripliga formuleringarna i tv- och radiolagen.
”Bli gärna och ofta anmäld till Granskningsnämnden - men aldrig fälld” var den första gyllene regeln jag fick lära mig på SR.
Den formulerar vad det handlar om: beröra, uppröra, men aldrig gå över gränsen.
Själv fick jag bara några futtiga klagomål - bland annat för ett inslag om isländsk pornografi - vilket var lite förvånande, eftersom programmet vi gjorde i stort sett dagligen riktade udden mot rasism, sexism och homofobi. Arga män döpte det till ”P3 Feministnyheter” i kommentarsfälten.
”Morgonpasset” har de senaste åren bara blivit fällt för opartiskhet en enda gång, just för ett SD-uttalande. Soran Ismail var inte inblandad.
Det hade förstås varit förödande för hans trovärdighet i etern om han börjat driva partipolitisk opinion. På så vis är det lätt att förstå varför han valde att stiga av.
Däremot är jag förvånad över det public service-hat beslutet väckt.
Från vänster till höger ifrågasätts nu om opartiskheten ens existerar, eller om det bara är statligt sponsrat skitsnack.
Det är sorgligt, och farligt. För egentligen finns det alldeles för lite opartiskhet i dag.
I dagens tyckonomi är det stora problemet snarare att urskilja objektiva fakta.
När någon säger i Sveriges radio att ”vi har ett parti i riksdagen med rötter i nazismen”, som journalisten Behrang Kianzad nyligen gjorde, så är det till exempel inte en ”åsikt”. Utan ren information.