Vi har för lite opartiskhet

Opartiskhet är ett fint litet ord.

När jag för ett år sedan började ­jobba som programledare på P3, där Soran Ismail vanligen hörs i ”Morgonpasset”, var jag nervös för det där med opartiskheten. Efter åratal som kritiker, kvällstidnings-slugger, en sån där förhatlig ”tyckare” som står och gormar om ditt och datt i nyhetsflödets leriga dikesren, kändes public service som ren och obesudlad mark; som journalistikens svar på alvernas Vattnadal.

Jag hade inte behövt oroa mig.
 

Public service-stadgan var inte någon skimrande graal som alla tassade ängsligt kring. Reglerna var lika självklara som plastmat­lådorna i lunchrummet, lika inarbetade som teknikerns vana att springa förbi kaffeautomaten tre minuter ­innan sändning.

Opartiskheten var något som radiofolket dagligen strävsamt pysslade med, ­ofta utan att ens tänka på det. Det var som om de andades de där svårbegripliga formuleringarna i tv- och ­radiolagen.

”Bli gärna och ofta anmäld till Granskningsnämnden - men aldrig fälld” var den första gyllene regeln jag fick lära mig på SR.

Den formulerar vad det handlar om: beröra, uppröra, men aldrig gå över gränsen.
 

Själv fick jag bara några futtiga klagomål - bland annat för ett inslag om isländsk pornografi - vilket var lite förvånande, eftersom programmet vi gjorde i stort sett dagligen riktade udden mot rasism, sexism och ­homofobi. Arga män döpte det till ”P3 Feministnyheter” i kommentarsfälten.

”Morgonpasset” har de s­enaste åren bara blivit fällt för opartiskhet en ­enda gång, just för ett SD-uttalande. Soran Ismail var inte inblandad.
 

Det hade förstås varit förödande för hans trovärdighet i etern om han börjat driva partipolitisk opinion. På så vis är det lätt att förstå varför han valde att stiga av.

Däremot är jag förvånad över det public service-hat beslutet väckt.

Från vänster till höger ­ifrågasätts nu om opartiskheten ens existerar, eller om det bara är statligt sponsrat skitsnack.

Det är sorgligt, och farligt. För egentligen finns det alldeles för lite opartiskhet i dag.
 

I dagens tyckonomi är det stora problemet snarare att urskilja objektiva fakta.

När någon säger i Sveriges radio att ”vi har ett parti i riksdagen med rötter i ­nazismen”, som journalisten Behrang Kianzad nyligen gjorde, så är det till exempel inte en ”åsikt”. Utan ren information.

Följ ämnen i artikeln