Det förflutna smakar gott – en sista gång
Några veckor innan mormor dog hade hon gett mig fem påsar grahamsbullar.
Jag hade redan ätit upp fyra av påsarna när telefonen ringde och jag fick veta, bilolyckan på väg till flygplatsen, hur de inte haft en chans.
Den femte påsen med grahamsbullar blev liggande i frysen. Allt längre in för varje månad som gick. Jag kunde inte förmå mig att äta dem. Jag kunde heller inte förmå mig att kasta dem.
Tills jag en ledig söndag fick ett infall och värmde de små runda brödstyckena i brödrosten, bredde ett rejält lager av smör och skar lillfingertjocka skivor av västerbottenost och leverpastej och –
Mormors brödbullar är märkligt nog det första jag kommer att tänka på när jag läser att rockbandet Kent i helgen har spelat på Ullevi.
Apropå det förflutna, antar jag.
För elva år sedan stod jag vitklädd bland trettiotusen andra i en bländande vit masspsykos – trettiotusen människor som trodde att de var ensamma om att vara ensamma. Jag visste inte att min blivande fru fanns där i folkhavet. Jag visste inte att många av de som senare i livet skulle bli mina närmaste vänner fanns där.
Men samtidigt är det naturligtvis ingen slump att nästan alla som i vuxen ålder har kommit mig nära också de har suttit hemma i sina småstäder och tänkt att Jocke Berg lyckats sätta ord på exakt deras ensamhet.
Sedan hände något på vägen. Vi gled väl ifrån varandra, Kent och jag. Som man gör med idoler.
Och sedan plötsligt, det var som att falla handlöst genom en ridå: Att höra hur illa skrivna texterna var. Jag antar att det är samma känsla som varje dag får nya generationer av barn att riva ned idolbilder från sina väggar. Det är en naturlig del av idolskapet.
Men ändå: tänk om man inte såg nödrimmen. Tänk om man var blind för plattityderna, de tomma poserna. Tänk om man kunde lyssna på Kent och återigen försvinna in i den där försommarkvällen tjugohundratre när Kent byggde statyer av sig själva. När avståndet var perfekt. Kan man uppleva det igen?
Bill Drummond har svaret. Den avlidne dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul berättade häromåret i sitt sommarprogram historien om hur skotten Drummond sörjde att han inte längre kunde uppleva musik lika rent som förr. Att alla låtar ständigt jämfördes med andra låtar.
Drummond bestämde sig därefter för att år efter år enbart lyssna på låtar som började på en viss bokstav. När året tog slut fick han aldrig mer lyssna på låtar som började på exempelvis S. Drummond hade gråtit när han hörde Beatles ”Strawberry fields forever” och insåg att han aldrig skulle höra den igen.
Hur Kents ”Ingenting någonsin” skulle låta om man visste att man aldrig mer skulle få höra den?
Som mormors grahamsbullar smakade, antar jag.
Fantastiskt.
Litet drama i viltgenren
Gårdagens älgdrama på Sörgårdsskolan i Mölndal - när en älg plötsligt hoppade in genom fönstret - får mig att minnas ett eget litet drama i viltgenren: När jag nästan blev nersprungen av en panikslagen hjort som råkat hamna på Odenplan i Stockholm.
Tåg - något att prata om
Tågstrejk i södra Sverige. Det innebär att tågen inte kommer alls. Till skillnad från i vanliga fall när de kanske kommer. Kommer den havererade tågpolitiken att bli en valfråga i höst? Ska det verkligen vara så jävla svårt att få tågtrafiken att fungera?