Lena Mellin: Det är pinsamt, Persson
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-10-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Statsminister Göran Persson inledde valrörelsen med att tala om ett nytt samförstånd med näringslivet.
På minst en punkt kan de vara helt överens. Skyhöga pensioner för människor som fortfarande jobbar är okej.
I dag får miljontals människor i Sverige lön. Många av dem kommer att vara missnöjda. De får helt enkelt inte de pengar de tycker de är värda.
Mindre missnöjda borde ett antal av regeringens statsråd vara. De tillhör nämligen Sveriges absoluta löneelit.
Biståndsminister Jan O Karlsson, med ansvar för de absolut fattigaste, tjänar varje månad 124 000 kronor efter skatt. Till statsrådslönen kan han lägga en avgångslön från EU:s revisionsrätt som sedan skatten är dragen uppgår till 80 000 kronor i månaden.
Nybakade arbetslivsministern Hans Karlsson, f d avtalssekreterare i LO, kan inte redogöra varifrån 180 000 kronor av de pengar han tjänade förra året kommer ifrån. Han uppger att han har svårt för ”decimaler”.
Leni Björklund har inte ens hunnit tillträda som ny försvarsminister. Det gör hon i början av november. Men redan nu har hon deklarerat att hennes pension från hälso- och sjukvårdens rationaliseringsinstitut på 41 408 kronor är svår att avstå ifrån. Det innebär ”strul”.
Undersöks just nu
Statsrådsberedningens jurister undersöker om reglerna tillåter att lön och pension kombineras.
Redan innan pensionerna räknats in tillhör regeringens ministrar Sveriges allra bäst betalda med en månadslön på 82 000 kronor. Tre promille av männen och en promille av kvinnorna i Sverige tjänar lika mycket som statsråden.
”Gör din plikt, kräv din rätt” är en populär devis i det socialdemokratiska partiet. Frågan är vad orden betyder.
Kräver sin rätt
Innebär det att socialdemokraterna från och med nu slutar att kritisera att näringslivet toppdirektörer kvitterar ut miljontals kronor i fallskärm?
De tycker förmodligen också att de gjort sin plikt. Alltså kräver de sin rätt.
Likheterna mellan Jan O Karlsson och Leni Björklund och direktörerna är slående. De har lämnat sina jobb frivilligt och de har tillträtt nya befattningar.
Men kan ändå lägga avgångslön eller pension till sin nya inkomst utan att tycka att det är det minsta konstigt.
Var det detta som Göran Persson avsåg när han talade om ett nytt samförstånd med näringslivet när han sparkade igång valrörelsen i Björkviks folkets park?
Självklart inte. Men så här i efterhand blir det lite lustigt.
Minst lika anmärkningsvärd är Hans Karlsson verbala nonchalans. Medellönen i Sverige är 185 000 kronor – om året. Men det socialdemokratiska statsrådet jämställer lätt som en plätt summan med ”decimaler” i sin egen hushållsbudget. Känns det rätt?
Kräver höjning
I tisdags krävde 400 000 kommunalare omförhandlingar av nästa års löneavtal.
Tilltaget möttes med usch och fy från nästa hela det ekonomiska och politiska etablissemanget. Plötsligt var landets lågavlönade kvinnor en fara för samhällsekonomin.
Jan O Karlsson tjänar efter skatt lika mycket som åtta genomsnittligt avlönade Kommunalare i månaden.
Det är pinsamt, Persson.