Strindbergs verk bränner fortfarande
En av hans sista böcker romanen ”Svarta fanor – sedeskildringar från sekelskiftet” var nog den mest kontroversiella och upprörde samtiden mer än något annat han skrev. I den klädde han av lätt identifierbara samtida kulturpersonligheter, politiker och andra makthavare. Flera av dem hade varit hans nära vänner i flera år. Greppet var så fräckt och snytningarna så raka, att de träffade aldrig kom över chocken. Den kulturella eliten i Sverige är ganska liten i dag, men den var ännu mindre 1907, då boken kom ut. Boken såldes slut på några dagar. Priset under disk steg från 5 kronor till 150, en summa som räckte till tre kostymer på den tiden.
Över en natt hade Strindberg gjort sig totalt omöjlig. Riksdagen hade precis tänkt upphöja honom till Nationalskald och ge honom en officiell författarlön, men förslaget drogs genast tillbaka. De upprörda känslorna svallade länge i spalter och kolumner. Först förteg den borgerliga pressen boken, inte ett ord skulle skrivas. Men så kunde de inte hålla sig längre. Stridberg angreps från alla håll. Han förklarades vara sinnessjuk, boken beskrevs som en hämndeakt, unik i sin skändlighet dessutom tråkig och illa skriven. Stockholms Dagblad skrev att det är:
”Strindbergs sämst skrifnas bok. Det är tidningens skyldighet att offentlig framhålla bokens unika skändlighet, så att vederbörande få klart för sig att Strindbergs nidskrifveri icke är identiskt med skönlitteratur.” I Social Demokraten hette det att ”som första totalintryck kvarstår en kväljande känsla av äckel”.
I dag tror vi oss leva i en friare tid än Strindbergs. Vi lever ju i ett öppet, demokratiskt samhälle med total yttrandefrihet därför att vi kan utan risk skända tron och förlöjliga kungen. Vi kan håna altaret – och förlöjliga kristendomen därför att den rådande obildningen gör att få uppfattar att det skett något hån och någon skändning. Vi kan angripa penningpåsen och avslöja kapitalisterna utan att riskera åtal. Visst, men vi kan ändå inte skriva en bok som Svarta fanor utan att det blir ett fruktansvärt liv. Inget förlag skulle våga eller kunna ge ut dagens version av ”Svarta fanor” om den skulle skrivas lika ärligt och rakt som Strindberg gjorde och ta upp ämnen som är kontroversiella i vår tid. Strindberg utpekar kulturpersonligheter som lesbiska och homosexuella, det leder knappast till en gäspning i dag.
Dagens Svarta fanor kunde klä av dagens lätt identifierbara politiker, höga ämbetsmän, fackföreningsledare, affärsmän, kulturpersonligheter och folk ur media. Vi skulle få läsa hur till exempel en före detta medarbetare på den största tidningens kultursida avslöjar sina före detta vänners och kollegers hyckleri och feghet. Kryperiet i maktens och medias korridorer är lika starka i dag som på Strindbergs tid. De som har makten, de som anger vad som är politiskt korrekt att tycka och tänka är lika mycket omgivna av ryggdunkande ja-sägare och smilfinkar då som nu.
Vi skulle få den offentliga lögnen avslöjad bakom vilken alla kryper som inte vill bli överkörda eller utfrusna.
Vi skulle se hur den ”rätta” åsikten basuneras ut, den som man just nu måste ha om till exempel feminister, HBT-personer, invandring, invandrare och brottslighet, Sverigedemokraterna, kärnkraft och miljöpolitik, klimatuppvärmning. De som inte genast anammar den korrekta åsikten blir utfrysta, förnekas stipendium, hejdas i karriären. Är han en skribent får han ingenting tryckt. Den nya korrekta åsikten drar som en vind över rågfälten och alla böjer sig genast varifrån det blåser. Den som vägrar bryts av.
Samtidigt skulle vi få läsa i vår tids ”Svarta fanor” vad makthavarna och de professionella tyckarna, de som bjuds in till morgonsofforna i tv, de som syns i spalterna, vad de säger till varandra mellan skål och vägg, då ingen fiende hör på, då inte mikrofonerna påkopplade. De som avslöjas skulle vara lätta att identifiera.
Framförallt skulle man få se att det är ett stort gapande svalg mellan vad folk i allmänhet tycker och tänker och vad deras företrädare säger i media och att de som säger sig föra folkets talan lika ofta bara talar för sig själva.
Reaktionerna skulle bli lika häftiga som på Strindbergs tid. Då som nu fanns det klara spelregler för hur man skulle uppträda vad man fick skriva och säga, hur långt man fick gå. Vid minsta övertramp, slag under bältet, rapning i kyrkan, blåstes det i piporna. Utvisning!
Det är exakt likadant i dag. Man diskuterar sällan innehållet i det som har sagts. Den upprörda diskussionen handlar oftast om formen, ordvalet, stilen kanske till och med tidpunkten och platsen för ”brottet”. Så var det på Strindbergs tid och så är det i dag. Ty, det är synd om människorna!