Sveriges filmkris – en lysande film
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-12-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Åt vilket håll man än vänder sig. Överallt avhandlas Den Svenska Filmkrisen.
Visserligen med all rätt. I år vällde skiten över oss.
Det spelade ingen roll hur låga våra förväntningar var. Vi lämnade alltid biosalongerna med en övertygande känsla om att det var rakblad och Zoloft vi var sugna på snarare än popcorn och apelsin-Mer.
Och nu veckas de svettlackiga kulturpannorna till tonerna av idel bekymrade tonlägen:
För lite pengar till för många filmer. Värdelösa manus. Idiotiska biobesökare. För mycket pengar till för få filmer.
Meningar Går Isär. Saker Ska Utredas.
Min egen personliga utredning, den som har pågått intensivt under det senaste året, mynnade ut i insikten om att det mesta var skit.
Ännu har jag inte hämtat mig sedan jag såg ”Stockholm Boogie” på dvd. (Jag är fullt medveten om att den kom förra hösten. Men filmen bör för all framtid tas upp som ett varnande exempel.)
För att inte tala om det rentav nydanande astråkiga svensk-amerikanska dramat ”New York waiting”.
Min fot har fortfarande inte vaknat.
Och i måndags gick ”Göta Kanal 2” upp på biograferna.
Så slutar vårt 2006 och så börjar vårt 2007.
Säg att vi stannar där.
Vi kanske helt enkelt inte förtjänar bättre.
Ge Kjell Bergqvist rollen som tokrolig gubbe och filma skiten i samma gamla matbutik i Trollhättan.
Det är paradoxalt nog det bästa som kan hända svensk film. För medan vi tvingas sitta där i salongerna och vänta på ytterligare en rodnande fnissning börjar det lukta bränt i kulisserna.
När motreaktionen kokar.
Själv sätter jag mitt hopp till en grinig trebarnsfarsa med Palestinasjal.
Efter två succéartade försök att skrämma i väg biobesökarna med effektsökande skräp ryktas Lukas Moodysson äntligen ha ett storverk på väg.
Bästa manuset på tio år, hävdar filmbolagets vd Peter Possne.
Dramaturgin kan därmed knappast bli mer avvägd:
När alla redan har räknat ut Den Svenska Filmen, när man till och med har tinat upp en farbror som en gång kallades Loffe och sa ”höhö” i tv – då reser sig svensk films förlorade son ur ruinerna, likt en frälsare, och släpper sitt stora mästerverk.
Historien om Den Svenska Filmkrisen har med andra ord allt – för att bli en lysande film.
Ett slags Moment 22, fast tvärtom.