Klimatkrisens moment 22 när temperaturerna skenar
Ännu en rekordmånad där uppvärmningen av vår planet går ”fullkomligt bananas”, för att citera en klimatforskare.
Men också ännu en månad där klimatkrisens moment 22 blir allt tydligare.
Samtidigt som det aldrig varit så bråttom att få ner utsläppen är det många regeringar som backar från sina klimatmål.
Här är förklaringen till varför.
Siffrorna för september månad lyser illrött på klimatforskarnas kartor. Inte sedan mätningarna startade har en så varm september uppmätts på jordklotet. Jämfört med förindustriell tid är temperaturhöjningen 1,75 grader. Med andra ord långt över målet 1,5 som togs på det stora miljömötet i Paris 2015.
Man skulle kunna tro att larmet får regeringar runtom i världen att hålla akuta krismöten och kavla upp ärmarna.
I stället gör många precis tvärtom.
Sverige som brukar stoltsera med att vara bäst i klassen överger åtminstone tillfälligt sina utsläppsmål genom att sänka reduktionsplikten i bilbränsle. Regeringen tycker det blir orimligt dyrt för vanliga människor att transportera sig med bensin- och dieselpriser runt 20-30 kronor litern.
I Storbritannien har den konservativa regeringen skjutit fram tidpunkten för när det inte längre får produceras nya bilar som går på fossila bränslen. Från 2030 till 2035. Folk har inte råd att köpa de dyra elbilarna.
I Tyskland har koalitionsregeringen bestående av socialdemokrater, miljöpartiet och liberalerna dragit i nödbromsen när det gäller i vilken takt människor ska tvingas byta uppvärmningssystem i sina bostäder. Detta eftersom det anses innebära orimligt stora kostnader för privatpersoner om övergången blir för snabb.
Demokrati största fienden
I Nederländerna har nybildade bondepartier skjutit i höjden i opinionsmätningarna sedan regeringen föreslagit att en del åkermark ska sluta brukas för att minska utsläppen.
Detta är bara några exempel på hur regeringar i demokratiska länder fått kalla fötter trots att uppvärmningen accelererar.
Ett mer logiskt handlade hade varit att öka takten i utsläppsminskningen. Men det anses politiskt omöjlig.
Här kan man säga att demokratin är miljöns största fiende.
I länder där de styrande hela tiden måste väljas om kommer en sittande regering att straffas av väljarna om de skjuter över en alltför stor del av kostnaden för utsläppsminskningen på enskilda konsumenter eller om åtgärderna upplevs som för extrema.
Hur mycket väljarna än säger i opinionsmätningar att de tycker det är viktigt att få ner utsläppen för att motverka översvämningar, värmeböljor och havsnivåhöjningar röstar majoriteten ändå med plånboken. Särskilt i dyrtider med hög inflation och galopperande bostadsräntor.
Svider för mycket
Det innebär att regeringar som verkligen driver igenom kraftfulla utsläppsminskningar löper en överhängande risk att kastas ut vid nästa val.
Fram till nu har väljarna i viss mån drivit på för att politiker ska agera mot klimathotet. Men när den egna privatekonomin hotas vänds omsorgen om klimatet lätt till en ilska mot åtgärder som svider för mycket.
Har man som den borgerliga regeringen i Sverige lovat att sänka dieselpriset med tio kronor vid pump blir det svårt att bli omvald nästa gång om det fortfarande ligger runt 25 kronor litern.
Vindkraften är ett annat exempel.
Alla inser att vindkraft är viktig för att ersätta fossila bränslen. Men när det byggs en vindkraftpark i din egen närhet förbyts denna insikt till ilska över förstörd utsikt, jobbiga ljudnivåer och annat.
Det är fullt mänskligt men likaväl ett jätteproblem för att världen ska kunna ställa om.
Det är en sak att ställa upp ambitiösa klimatmål. En helt annan att betala priset för att uppnå dem.
Regeringar försvarar sig med att de inte gett upp sina ambitioner. Bara skjutit dem lite på framtiden.
Hål i huvudet
Förhoppningen är att ny teknik under tiden ska göra det lättare för världen att genomföra utsläppsminskningar. Det kan handla om flyttbar, havsbaserad vindkraft långt ut från kusten, effektivare solpaneler eller koldioxidinfångning.
IEA, Internationella energirådet, pekar på att produktionen av batterier, elbilar och solpaneler ständigt slår nya rekord.
Mycket är på gång men ändå är taktiken att hela tiden sparka burken längre fram på gatan riskfylld.
IEA slog redan för två år sedan fast att om klimatmålet på maximalt 1,5 procents uppvärmning ska kunna nås får inga nya olje-, gas- eller kolfyndigheter tas i bruk.
Ändå fortsätter investeringarna i fossil energi. Det kan tyckas hål i huvudet.
Men ska vårt moderna välstånd inte äventyras måste omställningen ske under ordnade former. Risken är att det i ett givet läge uppstår ett glapp i energiförsörjningen när fossilfria energikällor inte klarar av att leverera tillräckligt med energi samtidigt som man kraftigt dragit ner på olja och gas.
Då blir det energibrist och priserna slår obönhörligen i taket.
Att med maximal tajming och minimalt lidande fasa ut det gamla och in det nya utan att klimatet tippar över är en nästan övermänsklig uppgift. Men likväl är det vad världen måste lyckas med.