Dambergs ord om gängmorden åldrades dåligt
– Polisens offensiv börjar ge resultat, sa Mikael Damberg om gängmorden härom dagen med påtagligt nöjd röst.
Sällan har ett uttalande åldrats lika snabbt och dåligt som inrikesministerns i intervjun i ekot i lördags.
Tre mord på drygt 30 timmar är inga roliga siffror för en regering som inför det stundande valåret ägnar aktningsvärd möda åt att försöka övertyga medborgarna om att krafttag har tagits och fortsätter att tas för att låsa in gangsters och göra gator och torg säkrare för hederligt folk.
Det är presskonferenser var och varannan dag och om jag inte har räknat fel har drygt 60 lagar skärpts under Stefan Löfvens tid som statsminister.
Och året som började så lovande! Efter ett hemskt 2020 - fler döda i skjutvapenvåld än någonsin tidigare sedan Brå började räkna - har skjutningarna de första månaderna sjunkit med 40 procent.
Men så sker två mord i Stockholm och ett i Göteborg i maj månads sista skälvande minuter och oppositionen rycker, som så ofta tidigare i detta sammanhang, åt sig initiativet.
”Sverige behöver en kraftfullare järnhandske mot gängen”, twittrar liberalen Johan Pehrson.
”Betydligt tuffare åtgärder behövs”, morrar moderaten Johan Forsell.
”Regeringen är nog de sista kvar i Sverige som vill behålla kriminella utlänningar i vårt land!”, ropar Sverigedemokraten Adam Martinnen.
Ja, naturligtvis passar de på. Om de inte gjort det, hade de inte varit oppositionspolitiker värda namnet.
Men dessa herrar vet att det hade sett ut på samma sätt även om de själva suttit i Rosenbad.
Gängmord hade kommit och gått även med annan regering. I bästa fall hade det varit två steg framåt och ett bakåt. I perioder tre bakåt och ett framåt.
Politikerna, såväl de som sitter i regeringen som de som inte gör det, vet också att de flesta av dem representerar partier som alla har sin beskärda del av ansvaret för att det ser ut som det gör.
De socialt utsatta områden där många av dessa mördare och offer vuxit upp har i årtionden haft en negativ utveckling.
Röda och blå regeringar har kommit och gått, alltmedan segregationen ökat, arbetslöshet cementerats, skolor förfallit och insatserna för att bygga bort trångboddhet varit blygsamma.
Det politiska intresset för att genomföra diverse välfärdsreformer som den organiserade brottsligheten snabbt utnyttjat har varit betydligt mer välutvecklat än att viljan att göra livet bättre i dessa områden.
För att få stopp på skjutandet och dödandet tar politiker nu till de medel de har till sitt förfogande. Vilket företrädelsevis är lagstiftning.
Det är inte nödvändigtvis fel. Exempelvis höjningen av minimistraffet för den som går runt olagligt med en revolver i fickan var vettig.
Tidigare kunde en beväpnad gangster vara på fri fot några timmar efter att han gripits. Nu blir han häktad och berövas sin möjlighet att ställa till med elände under ett par år.
Men många av dessa straffskärpningar framstår som meningslösa. 75-80 procent av morden de begår klaras ändå inte upp.
Ett större fokus på långsiktiga insatser vore naturligtvis bra, men sådan politik ger inte snabba utslag i väljarbarometrar och är således osexig.
Nu går utvecklingen dessbättre att vända. Det kommer att krävas hårt arbete, inte minst av polisen, men det är ingen omöjlig uppgift.
Rikspolischef Anders Thornberg har sagt att det kan ta 10-15 år att få bukt med detta samhällsproblem.
I en intervju i Aftonbladet i dag tar Damberg nya tag. Lagar har skärpts! Polisen har fått nya verktyg!
På andra sidan nästa val är det måhända hans tur att morra över att regeringen gör för lite.
Än finns det gott om tid för politiker att skylla på varandra.