Medelhavet har blivit en massgrav
En tvåårig pojke blev det första dödsoffret 2016 för flyktingkatastrofen på Medelhavet.
Hans kropp drogs upp ur vattnet av fiskare efter att en gummibåt kraschat mot klipporna utanför Greklands kust.
Den livlösa kroppen, pojkens mamma och de 38 andra överlevande passagerarna fördes till Samos, ön där Gula Båtarna utgår ifrån.
Eftersom tvååringen var först ut att dö i år slipper han kanske att bli reducerad till en siffra.
De kommer här istället:
Förra året satte 972 500 desperata människor sig i de överfulla och livsfarliga båtarna till Europa över Medelhavet.
800 000 av dem styrde mot Grekland.
3600 av dem kom aldrig fram.
Medelhavet har blivit en massgrav.
En av de vanligaste kommentarerna jag fick efter min resa till Samos i november, när jag fick sätta reporterrollen i baksätet och istället primärt jobba som sjöräddare tillsammans med Svenska Sjöräddningssällskapet, var ”Men HUR kan man sätta sig i en sådan båt med sina barn?”
Svaret är naturligtvis att i deras värld är detta det bästa alternativet.
För samtidigt, en annan siffra:
När jag idag går in och skriver orden ”Stäng Sveriges gränser” på Facebook får jag över 1000 resultat.
En Facebookgrupp med namnet. Ett pressmeddelande från SD i Örebro. Och såklart inlägg efter inlägg från vanliga svennebananrasister. En av dem, noterar jag, en avlägsen släkting till mig.
Medan människorna i båtarna flyr för sina liv från ett pågående krig – för låt oss mitt i allt vårt eventuella obehag över ”FLYKTINGKRISEN” komma ihåg att det faktiskt är det de gör – så stoppar vi tåg över sundet. Vi bygger murar och staket. Vi kräver att människor på flykt ska ha sina papper i ordning. Taggtråden de möter är nästan lika rakbladsvass som den som är virad runt våra hjärtan. Och sedan funderar vi på varför de sätter sig i båtar.
Siffror är viktiga. De får det otydliga att bli tydligt.
Så här kommer en sista:
1290 människor är vid liv idag på grund av Gula Båtarna.