Ingen kan säga att det inte kan hända igen
TROLLHÄTTAN. En mulen torsdagsmorgon, lektionen har börjat i åttonde klass. Knack-knack på dörren. En pojke öppnar. Där står en man i mask, i handen en blodig kniv. Han sticker kniven i pojken.
Det hände. Det är verklighet. Sju timmar senare står jag utanför skolan i den fuktiga höstblåsten, talar med en ung kvinna, Cejna Demirsoy. Hennes 15-åriga lillebror satt i det klassrummet. Såg kompisen öppna. Såg kompisen blöda. Hörde polisen följa blodspåren in i skolan.
Vi säger varandra att det är svårt att ta in. Först såg hon nyheten på Snapchat.
– Men jag trodde att min kompis skämtade.
Så ringde det minuter senare, lillebror berättade från klassrummet där de var inlåsta. Han sa att de absolut inte fick komma dit.
Höstlöven yr runt Cejna Demirsoy, över gatan och alla polisbilarna. Kronogården heter området, ett 60-talsbygge två kilometer från centrum med både små och stora hus, det mesta nedslitet. Här växte vänsterpartisten Rossana Dinamarca upp. Eftersom så många barn flyttat in byggdes en ny skola 2007 som fick namnet Kronan. Av de som gick ut nian hade 16 procent godkänt i alla ämnen.
Cejna Demirsoy är 21 år och bor i de såkallade Kinahusen, med toppiga tak. Hon har varit sex år i Sverige och siktar på att bli socionom, få sitta på kontor och handskas med viktiga papper. Familjen är kurder. Hon tycker om Trollhättan. Hon tycker att alla svenskar hon känner är snälla. Nu står hon och fryser för att få se statsministern.
– Jag vill höra honom säga att vi kan skicka våra barn till skolan nu. Att han tar ansvar för det.
När så statsrådsbilarna rullar in bakom polisens avspärrning stiger temperaturen. Människor talar vädjande, men även krävande. Jag ser en man skaka sina knäppta händer framför sig, säga om och om igen: Svenskar och invandrare måste leva tillsammans! Flera viftar med plakat, där står ett enda ord, det enkla och starka: Varför?
Varför? Varför?
Mycket kommer att skrivas, sägas och spekuleras. Oavsett vilken slutsats vi sedan drar är resultatet ett och detsamma: den mest fruktansvärda av attacker mot fattiga människor, mot deras barn, och på en plats där de måste vara trygga.
Det finns ett före och efter 22 oktober 2015. Efter 22 oktober vet vi att det en dag knackade på dörren i skolan, där stod en man med blodig kniv. Vad det gör med barn är en stor fråga. För ingen kan säga - inte ens statsministern - att det inte kan hända igen med tanke på att det faktiskt hände. Den vetskapen ska barn i Sverige från och med nu leva med. Måste vi alla leva med.