Nu gör vi upp med vad det innebär att vara kvinna
Isberget har smält.
Och när isberg smälter rinner bägaren över och spolar undan allt.
Vad som började med en uppgörelse av sexuella trakasserier landade precis där vi behöver vara nu.
I uppgörelsen med hela bilden av vad det innebär att vara kvinna.
Jag skrev det i mitten av oktober och jag visste att jag hade rätt.
”Harvey Weinstein är bara toppen av ett isberg. Han är ingen ensam förövare. Var är alla andra?”.
De var här hela tiden. I arbetskamrater och chefer och personen som ansågs vara en vän. Om någon inte visste det innan, att förövare och maktmissbrukare finns överallt, så vet personen det nu.
För det har alltid handlat om något mycket större än individer. Om en samhällsuppbyggnad och en kultur som tillåtit män att utöva makt var de än befunnit sig.
Och innan någon börjar skrika ”inte alla män” vill jag påminna om en sak: en dålig struktur gör också bra personer sämre.
Med det sagt, låt oss återgå till isberget som smält.
Kanske var det aldrig självklart att det skulle göra det. Smälta ner till grunden och visa vad som fanns under. Vi är vana att se kvinnor falla precis innanför målsnöret för att det aldrig finns tillräckligt många som backar hela vägen fram.
Men där saker ofta tystnar, även när det gäller sociala medier-kampanjer och upprop, började vi – kvinnorna – i stället att prata vidare. Om allt det där andra. För kraften, den som allt för ofta måste ta slut någonstans på vägen, gjorde aldrig det.
Berättelserna om våldtäkter, sexism och övergrepp ledde vidare till att handla om förtrycket.
Att bli förminskad, att tvingas hävda sin kompetens, att inte bli lyssnad på, att känna sig misstrodd och otrygg, av att ha någonting att förlora på att vara ”jobbig”. På att hävda sin rätt och upprättelse, i förhandlingar eller sängar eller mötesrum.
Att tvingas vara tyst och tillags, finna sig i. Och om så inte var fallet, bli tystad.
Det som till en början var en uppgörelse med sexuella trakasserier har utvecklats till en enad front som krossar bilden av vad det innebär att vara kvinna. En kvinna har aldrig varit ”allt det där”.
Inkompetent eller opålitlig eller känslig eller vilka lögner som än använts.
Men hon har hållits svagare för att hon är lättast så.
Och vi förstår ju varför nu. För när kraften släpptes lös började saker förändras i grunden. Och människor frågar sig, hur långt allt det här kan räcka och förändra, egentligen?
Strukturerna, de finns ju kvar. Kulturen, den grabbiga och jävliga. Femtiotre dagar har inte sopat rent en livstid av förtryck.
Men det här har redan förändrat någonting – i kvinnorna.
Skammen är där den hör hemma. Ensamheten är borta. Och när någonting enas blir även det allra mörkaste en kraft. Det som en gång användes som medel för att ingjuta svaghet har blivit en samlad styrka.
Som flyttat sig bransch för bransch, vittnesmål efter vittnesmål.
Hashtag efter hashtag.
Vi är inte där än, vid svaret eller den slutgiltiga destinationen, för uppropen var aldrig hela lösningen.
De är början.
Och #MeToo, och det som följt efter, kommer att eka i historien långt efter att patriarkatet och dess strukturer fallit.
För män har litat på kvinnors tystnad.
Alla har litat på kvinnors tystnad.
Men här är inte längre tyst.
Vi ses på andra sidan.