Van Rompuy kommer inte att göra skillnad
EU:s ledare kan anklagas för mycket.
Men inte för fantasirikedom och djärvhet.
Att utse Herman Van Rompuy till EU:s förste president är ohyggligt beige.
Belgiens premiärminister blir EU:s förste president. I högst fem år ska han leda EU:s toppmöten; presidenterna, regeringscheferna och utrikesministrarnas exklusiva och mäktiga klubb.
Van Rompuy, 62, är säkert en utmärkt medmänniska. En jesuitutbildad professor i ekonomi med skrattrynkor, som bland annat var sitt lands budgetminister under 1990-talet.
I Belgien, där det nästan konstant är regeringskris, har han hållit ihop regeringen sedan han förra året motvilligt accepterade kungens vädjan om att bli premiärminister. Han uppges ha en underfundig humor och skriver Haikudikter.
Men är Van Rompuy det spännande namn som sätter EU på världskartan, Europas svar på USA:s Obama och Kinas Hu?
Givetvis inte. Van Rompuy kommer inte göra någon större skillnad. I så fall hade man lagt märke till honom redan för flera år sedan och det har få utanför Belgien gjort.
Tänk er Tony Blair i spetsen för EU. Chansen att EU satt avtryck i världspolitiken hade ökat med 100 procent.
Men varför väljer EU:s ledare i stället en blek figur?
Sanningen är att de är rädda för konkurrens. Med en färgstark och dominerande president skulle de 27 regeringscheferna hamnat i skymundan. Allt ljus på honom, mindre på Sarkozy, Reinfeldt och Vanhanen.
Ett annat snällare sätt att uttrycka det är att regeringscheferna valt kompromissernas grå vardag framför de stora, färgstarka utspelen. Det behöver inte alltid vara fel.
Med en borgerlig politiker från ett litet EU-land som president skulle utrikesministern vara socialdemokrat från ett stort medlemsland. Och så blev det.
Baronessan av Upholland, Catherine Ashton, 53, blir EU:s höga sändebud i utrikesfrågor och vice ordförande i EU-kommissionen. Hon har suttit i brittiska parlamentets överhus och i regeringen där hon bland annat ansvarat för mänskliga rättigheter. I dag är hon handelskommissionär.
Hon är mycket uppskattad i England men har i likhet med Van Rompuy inte satt några avtryck utanför det egna territoriet.
Men hon är kvinna. Och det måste ses som en arbetsseger för dem som i åratal lobbat för att åtminstone en av de två toppjobben inte skulle gå till en vit, heterosexuell och medelålders man.
Veckans citat
