Kriget i förorten är en räkmacka för SD
Riksdagsvalet 2010 avgörs redan nu i de brinnande förorterna, men även om Sverigedemokraterna koras som vinnare är sanningen att alla förlorar.
Det är otroligt tröttsamt, det så kallade kriget om förorterna. Inte minst för att det innebär en räkmacka rakt in i riksdagen för Sverigedemokraterna.
Varje kastad sten slungas tillbaka i form av ökad främlingsfientlighet. Varje brandsatt bil ger nytt syre till den pyrande brasan där allt fler svenskar finner värme och gemenskap i sitt förakt för utlänningar.
Det räcker att läsa kommentarerna till denna tidnings artiklar i ämnet. ”SD är de enda som kan lösa de här problemen, alla andra partier vägrar inse huvudproblemet”, skriver en läsare. ”Det finns endast ett sätt att få stopp på vansinnet och det är vid valurnorna”, skriver en annan.
Invandring till Sverige har pågått sedan medeltiden, och att ifrågasätta det värde vi tillförts av människor från andra länder är direkt löjligt. Men trots stora politiska visioner och vackra ord kvarstår faktum att integrationen är vår tids största misslyckande.
Och inte fan blir det bättre nu.
Men. Detta är inte Chicago 1968, Sydafrika 1977 eller ens Paris 2005 även om revoltromantikerna gärna drar den parallellen.
Detta är Sverige 2009, ett av världens mest välmående samhällen där även så kallat svaga förorter erbjuder levnadsvillkor som skulle göra miljarder människor avundsjuka. Fastän lågkonjunkturen slår hårdast där det redan gör ont är det faktiskt inga kåkstäder vi talar om. Trist, bitvis vanskött, enfaldigt befolkade och lågstatus, men varken Backa eller Tynnered är South Bronx.
Jag är helt övertygad om att det finns många skäl för många ungdomar i många förorter att känna frustration, hopplöshet och växande ilska. Inte minst i vår tids värsta ekonomiska kris där lågutbildade människor med osvenska namn har ännu sämre odds än normalt.
Lika övertygad är jag om att den som kastade första stenen var en idiot, och hans efterföljare verkligen inga större snillen.
Med andra ord är jag kluven i frågan, och anser att det är den helt rimliga hållningen. Att oreserverat ta ställning för hårdare tag mot slöddret betyder att man vägrar se sammanhang som är större än den egna tv-skärmen. Medan en acceptans för snacket om krig mot samhället är aningslöst.
Dags att lägga ner både stenar och batonger innan det går helt åt helvete. Det står lite väl mycket framtid på spel. För oss alla.