Hatet riktas inte bara mot åsiktsmaskiner
Den som i Sverige i dag gör något så vänligt som att hälsa flyktingar välkomna får finna sig i hot om att bli hängd i en lyktstolpe.
Hatet mot ICA-handlaren påminner om att det sannerligen inte bara är politiker och uppburna skribenter som utsätts för rasistiska kampanjer på internet.
Debatten om näthatet, som bröt ut efter terrordåden i Norge, har aktualiserats igen.
Brottsförebyggande rådet presenterade i förra månaden en rapport om hur förfärande vanligt det är att politiker hotas, Åsa Linderborg skrev en uppmärksammad text i Aftonbladet om hur hon trakasseras och författaren Katarina Mazetti utsattes för en nätmobb efter att i Icakuriren, en publikation med i huvudsak medelålders kvinnor som läsare, funderat över vad som är svenskt.
Det är en mycket viktig debatt, då raseriet i nätets kloaker förgiftar det offentliga samtalet och på sikt möjligen rent av utgör ett demokratiskt hot.
Men det är samtidigt en diskussion som i alltför stor utsträckning kommit att handla om politikers och kända skribenters utsatthet.
För även om ingen ska behöva acceptera hot så får vi som frivilligt sökt oss till offentligheten med åsikter som vi vet leder till turbulens räkna med att bli angripna.
Ett annat – och, vill jag hävda, större – problem är de kränkningar som folk som saknar stora bylines eller politiska plattformar utsätts för, människor som inte själva på något vis kan anklagas för att själva ha bidragit till samtalstonen.
Ica-handlare Bo Oskarsson gjorde vad vilken normalbegåvad egenföretagare som helst skulle ha gjort, nämligen att hälsa nyinflyttade invånare välkomna och i någon mån anpassa butikens varor till dem i förhoppning om att tjäna lite mer pengar.
För det har han hotats och hånats. På Facebook, hatsajter och i telefonsamtal. Han har fått läsa att han ska hängas i en lyktstolpe, att butiken borde utsättas för sabotage och att han borde flytta till mellanöstern om det nu är så festligt med svartskallar.
Hatet var så intensivt att Oskarsson till slut tog bort sin hälsning till de nyanlända syriska flyktingarna på butikens Facebook-sida, till nätkrigarnas oförställda glädje.
Den här typen av attacker, riktade mot andra än åsiktsmaskiner, tycks bli vanligare. I förra veckan var det handläggare på Ungdomsstyrelsen som hotades efter att ha nekat Sverigedemokraternas ungdomsförbund bidrag (en kampanj som för övrigt inleddes sedan SD-riksdagsmannen Thoralf Alfsson på sin blogg kommenderat ut "fotsoldaterna"). Nästa vecka dyker ett nytt offer upp.
Den ledande hatsajten Avpixlat, Sverigedemokraternas inofficiella husorgan, tar halvhjärtat avstånd från förföljelsen, men hävdar samtidigt att det är ett litet antal rötägg som ligger bakom det och som därigenom förstör för den stora majoriteten hyggliga rasister.
Denna försvinnande lilla grupp extremister måste i så fall ha varit synnerligen flitiga, då angreppet mot Ica-handlaren drog fram som en tornado och ledde till över tusen kommentarer och inlägg på nätet.
Vi är på väg att skapa ett förfärligt samhälle, och då har jag inte ens nämnt det kanske största problemet med internet, mobbningen av barn och ungdomar.
Glädjande nog tycks myndigheterna vara på väg att vakna till liv. Datainspektionen vill ha en lag mot nätkränkningar. Överåklagare Thomas Häggström har gett åklagarna direktiv att se allvarligare på förtal. Länspolismästare Håkan Sandahl anser att den befintliga lagstiftningen är otidsenlig och behöver reformeras.
Men i Agenda i söndags satt justitieminister Beatrice Ask och sa det måste vara tillåtet att ha åsikter.
Som om det är åsikter som är problemet.