"Bryr sig verkligen svenska folket om hur ofta min man slår mig?"

KONDOUL KOING. Hennes ögon är häpna.

"Bryr sig verkligen svenska folket om hur ofta min man slår mig?", frågar hon.

– Ja, svarar jag. Och hoppas att det är sant.

Det fanns en tid när jag tyckte att 8 mars var en fånig dag. Himlade med ögonen och sa saker som att "dagen gör oss mindre jämställda” och att ”det innebär att 364 dagar om året är mannens”.

Sedan började jag skriva om kvinnors rättigheter. Och insåg att det var jag som var fånig, inte den 8 mars.

Under de 365 dagar som gått sedan vi sist hade en internationell kvinnodag har jag rest till en by i Afghanistan där en tioåring önskade att hon var pojke för att ”få ett liv”. Jag har träffat en syrisk flykting i Irak som födde sin månadsgamla dotter med bomber fallande runt sig. Stått bredvid en mamma i Tchad när hennes ettåring dog. Besökt en klinik i Burundi där en nioårig flicka vårdats efter att ha våldtagits under pistolhot.

Och nu, till sist, har mitt arbete tagit mig till den lilla byn Doeum Phdeak i Kambodja, där svenskt bistånd i tre år jobbat med jämlikhetsfrågor. Till den här kvinnan, som förundrat undrar om svenskarna verkligen bryr sig om hur ofta hennes man slår henne.

Jag hoppas så att mitt "ja" är sant. För den internationella kvinnodagen handlar inte bara om oss. Den handlar om dem, om henne.

Det finns länder i ren kris, som Tchad och Afghanistan, där kvinnor och barn behöver hjälp och skydd – från män med vapen eller hårda knytnävar – för att ens överleva. I länder där jämställdhet inte existerar måste vi, som kan, vara engagerade förespråkare. I dag. Och alla andra dagar.

Det finns länder under utveckling, som tagit sig igenom det värsta. Som Burundi och Kambodja. Där man kommit så långt så att man inser att jämlikhet är ett mål. I de länderna måste vi, som kan, uppmuntra och stödja. I dag. Och alla andra dagar.

Och det finns länder som Sverige, där vi å ena sidan kommit ofantligt långt, men där å andra sidan en ny EU-rapport visar att 46 procent av svenska kvinnor utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. Nästan hälften. Hur kan människor i ett sådant land skrocka åt ord som feminism och jämställdhet?

Skäms, du som gör det. I dag. Och alla andra dagar.

Vi återvänder hit, till kvinnan i Doeum Phdeak som jag hoppas att du bryr dig om.

Hur ofta slår han henne?

”Det brukade vara fyra gånger om året. Men efter kurserna slutade han faktiskt. Det var tre år sedan.”

Jag frågar om hon ska göra något särskilt i dag och får en ny häpen blick.

”Det är klart!”, säger hon som om jag vore dum som ens frågade.

Och på sätt och vis är jag det. Fånig som frågar. Hon har ju fattat grejen.

Att uppmärksamma den här dagen är inte vårt privilegium. Det är vår plikt. Vi, som kan.

Följ ämnen i artikeln