”Rave på en tisdag” – far åt helvete
Italien nästa? Fika när jag vill. Långhelger.
De drömmiga orden staplas upp på reklamplakaten i Stockholms tunnelbana. Avsändaren vill meddela, att via dem kan den som är utan anställning fakturera billigt och enkelt, så att man kan ta ”Sovmorgooooon”.
Vem försöker de lura, så här i tider när allt fler riskerar bli av med jobbet?
Jag har de senaste 25 åren arbetat med folk som saknar fast anställning. Under tio års tid var jag chef för ett femtiotal frilansare. Jag kan den där branschen, med människor som fakturerar. Många lever ur hand i mun, med en ständigt gnagande oro över att inte kunna betala räkningarna. De jobbar jämt, kan aldrig tacka nej till nånting.
De skulle knappast, som reklamplakaten gör gällande, beskriva sin arbetssituation som ”Ansvar utan boss” eller ”Rave på en tisdag”.
Få saker är så provocerande som när man romantiserar kring andras ekonomiska otrygghet.
Den som minns 90-talet kommer säkert ihåg mantrat som etablerades, att ”unga människor faktiskt inte vill ha fast jobb”. De vill kunna gå mellan olika arbetsgivare, pröva på nya grejer, ”ha friheten att göra som de vill”.
Friheten att aldrig kunna få ett bostadslån. Friheten att aldrig kunna säga ifrån där man för stunden råkar ha ett påhugg. Friheten att inte ha en fast inkomst som lägger grunden till en någotsånär vettig sjukförsäkring, föräldrapenning och pension.
Som om en tillsvidareanställning fjättrade en människa för livet. Som om daglöneri vore en möjlighet till självförverkligande.
En annan idé som den blå sidan länge tjatade om, var behovet av ungdomslöner upp till 26 års ålder, för fram till dess ”har man inte så stora utgifter”.
När jag var 26 var jag ensamstående mamma med en treåring.
På 90-talet avskaffades den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Fasta anställningar ansågs som ett hinder för tillväxt och utveckling (läs: ohejdad marknadsliberalism). Folk tvingades bli proletärer med f-skattsedel. 2015 fick den svenska ordlistan en ny glosa: sms-anställning.
”Rave på en tisdag”. Far åt helvete.
Visst kan den som saknar fast anställning ha ett visst mått av frihet, såsom sovmorgooooon och att kunna jobba hemifrån, men sen pandemin får även stora delar av den medelklass som har fast anställning arbeta från soffan och sängen ett par dar i veckan. Den frihet som många har valt till priset av taskig inkomst, har andra fått gratis genom ett globalt virus.
Det finns faktureringstjänster som är mer eller mindre dyra, det har annonsörerna rätt i. Men ingen är så billig att man kan känna ”Ahhhchill”.
Det värsta är, att de som har satt upp de där förbannade reklamskyltarna förmodligen själva tillhör faktureringsprekariatet.
Italien nästa? Fika när jag vill. Skulle inte tro det.
