Avförtrollningen har kommit ifatt Nobelpriset
Avförtrollningen av världen skulle förr eller senare nå Börshuset.
Det var dags för tillkännagivandet av årets Nobelpris och den klassiska dörren öppnades som sig bör exakt klockan 13 och om bara någon sekund skulle Mats Malm, Svenska Akademiens ständige sekretare, träda ut.
Visst, ungefär 80 journalister från alla möjliga länder hade infunnit sig, men det var inte som förr, mindre trångt, lägre ljudvolym, en påtaglig brist på upphetsning.
En reporter från Lilla Aktuellt stack mikrofonen under näsan på en kinesisk reporter som hoppades att en kinesisk författare skulle få priset, en tysk kameraman såg svårt bakfull ut och ett team från Finland hade de där slags håglösa uttrycken i sina ansikten som annars mest återfinns på tonåringar som tvingas med på besök hos farmor.
Jonas Lindkvist, fotograf på DN, tidigt på plats för att få en position på första raden, berättade att han förr i världen var tvungen att ha med en liten stege för att få en bild då det ihopknycklade manuset plockades upp ur en kavajficka och motiveringen till årets pristagare lästes upp.
Numera behövs inga hjälpmedel av det slaget.
Vad är det egentligen som har hänt?
Visst, pandemin innebar under några år begränsad medierepresentation, men det är på sin höjd en del av förklaringen.
Viktigare tror jag är alla de hopplösa turerna runt Jean-Claude Arnault och avhoppen från Akademien 2018.
Turer som fick den ansedda tidningen Süddeutsche Zeitung att i mars 2018 beskriva ledamöterna som en ”hop pretentiösa småstadsgangsters”.
Dessa ledamöter som tvingades fram ur sin gåtfullhet och som med påfallande snarstuckenhet och futtighet visade sig mer påminna om de inblandade i vilken grannfejd som helst än om litterära gudar.
Den tyske sociologen Max Weber förde för över 100 år sedan ett resonemang om ”avförtrollningen av världen”: Det moderna samhället som avskaffar Gud och intuition och sätter sin tillit till vetenskap, teknikens framsteg och rationalitet.
Numera är ingenting heligt. Numera sitter inte ens längre ledamöterna nödvändigtvis till sin död.
Kungen tröttnade på att de intrigerade och gjorde fula påhopp på varandra i pressen och uppdaterade stadgarna, så den som ville lämna sällskapet fick möjlighet att avgå.
Den enda människan vi numera kan lita på är Gunilla Lundgren, eldsjälen som sedan 1988 varje år kommit till Börshuset med skolbarn från Tensta och Rinkeby.
På raden bakom mig satt Björn Wiman, kulturchef på den malliga morgontidningen, och Per Svensson, som enligt undersökningar gjorda med kol 14-metoden varit kulturskribent sedan Alfred Nobel var ung.
Wiman hade rutinerat, eller om det var arrogant, dykt upp sent och Svensson berättade uppsluppet att det här faktiskt var första gången han var på plats.
Det är som om en gammal sportmurvel aldrig suttit på Råsundas pressläkare eller en recensent av klassisk musik inte hittar till Berwaldhallen.
De två kulturknuttarna rök ihop i en radiodebatt 2016 om huruvida det var bra eller dåligt att Bob Dylan utsågs och om mitt tjuvlyssnande öra inte bedrog mig pågår grälet ännu.
Sorlet lade sig någon minut innan det var dags.
Mats Malm fick upp den där dörren och den långe och magre mannen berättade efter den sedvanligt korta teaterpausen att priset går till Jon Fosse och lade till någonting om nyskapande dramatik.
Jag pep halvkvävt till av förtjusning då jag satsat 20 spänn på norrmannen på den traditionsenliga tipset som Aftonbladet Kultur anordnar.
I övrigt var det tyst som i Marianergraven. Ingen återhållen glädje, inte heller besvikna suckar, knappt ens märkbar puls bland de närvarande.
Några av journalisterna ställde sig på kö för intervjuer, inte ett enda norskt team var på plats, och betade pliktskyldigt och utan synbar entusiasm av sina frågor.
Andra stod vända mot tv-kameror och avlade korta och rappa rapporter som med lite tur håller hela vägen fram till kvällens nyhetssändningar.
Avförtrollningen har kommit ifatt Svenska Akademien.