Lambertz skadar vårt rättsväsende
Drygt 100 bevis och ”unika omständigheter” som binder Sture Bergwall till åtta mord låter onekligen bestickande.
Göran Lambertz bok tål dock inte en närmare granskning.
Lambertz, justitieråd i högsta domstolen och drivande i föreningen ”Quicklaget”, en sekt bestående av en liten grupp män som har tagit på sig den otacksamma uppgiften att få befolkningen att förstå att Sture Bergwall är en seriemördare, släpper i dag en bok.
Den heter ”Quickologi”, är nästan 500 sidor tjock, välskriven och driver tesen att tidningar radio och tv, ivrigt påhejade av Jan Guillou och Leif GW Persson, gick på lögnen att Bergwall är oskyldig och att åklagare och domstolar föll offer för det tryck som uppstod.
Onekligen djärva påståenden, men så har Lambertz heller aldrig varit en fegis. Stora delar av juristkåren har han retat upp mer än en gång.
En bok av detta slag ska helst ges ut av ett förlag befolkat av anställda med omdöme. Vi har nämligen att göra med en något vild författare. Just omdöme tycks dock inte vara redaktörens mest framträdande drag.
Hur kan Lambertz tillåtas spekulera i att Hannes Råstam, journalisten som i tv-granskningar och i bokform rullade upp eländet, bestämde sig för att lura hela befolkningen för att han ändå skulle dö?
Det är i sak felaktigt, Råstam inledde sitt arbete ett par år innan han insjuknade i cancer. Det är dessutom djupt osmakligt. Råstam var, om något, pedantisk i sin strävan efter att varje detalj skulle vara korrekt. Fler än en kollega blev genom åren tokiga på hans eviga rotande i dokument som ingen annan brydde sig om.
Lyckas då Lambertz belägga att ”landet har utsatts för en mycket allvarlig villfarelse”? Drar han korrekta slutsatser ”efter en kvalificerad granskning av materialet”? Gick det ”i allt väsentligt” rätt till då Quick åtalades och dömdes?
I en central passage radar justitierådet upp saker som Bergwall har sagt och som ingen annan än mördaren kan ha känt till. Sida upp och sida ner med födelsemärket på ett av offret, ett grönt hus nära en mordplats, en såg i en skog, ”damen som ropade Lisa” och liksökhundens Zampos sniffanden efter kroppar som aldrig påträffades.
Sammanlagt över 100 unika omständigheter. Därmed borde saken vara klar. Lambertz tycks ha rätt.
Nu är det dock inte så enkelt. Jag har vare sig utrymme eller tålamod nog för att bemöta alla påståenden, men låt mig ta ett exempel för att illustrera hur författaren går till väga.
Bevis nummer 31 rör bland annat ett födelsemärke på den försvunne pojken Johan Asplund som Quick beskrev i ett polisförhör. Det visade sig att Asplund hade ett sådant märke. Case closed.
Fakta är dock att Quick gissade att det var ett operationsärr på magen. Förhörsledaren Seppo Penttinen vände sig då till pojkens mamma, som sa att sonen hade ett födelsemärke på höger skinka.
Som överåklagare Björn Ericson senare skulle konstatera: ”Genom ledande frågor förflyttade Quick nu hudåkomman till ryggsidan”.
Nästan samtliga Lambertz åberopade bevis har för övrigt prövats och befunnits inte hålla av tio åklagare och 18 hovrättsdomare i noggranna genomgångar av allt tillgängligt material.
Detta är en djupt problematisk bok. Vi har ett justitieråd i högsta domstolen som rycker på axlarna åt den grundläggande principen att en frikänd person ska betraktas som oskyldig. Ett justitieråd som i flera år nu har tjatat om att det finns övertygande bevisning för att Bergwall är skyldig, vilket bara är ett annat sätt att säga att han mördade åtta personer.
Marianne Lundius, högsta domstolens ordförande, har varit överraskande tydlig med vad hon tycker. Lambertz härjningar skadar förtroendet för Sveriges domstolar. Det är inte svårt att hålla med.
Att en knarkande tok kunde ljuga sig till åtta morddomar imponerar inte. Men rättsväsendet rehabiliterade sig genom att riva upp dumheterna.
Göran Lambertz anstränger sig till det yttersta för att rasera det som tog åratal att bygga upp.