När livets mirakel kom till kontoret
Det var en vanlig dag på ett kontor i Sverige våren 2009. Därute kämpade våren mot lågkonjunktur och svininfluensa, men här inne var det mesta som vanligt. Telefoner ringde, skärmar flimrade, skrivare knattrade, en gammal fax stod och lipade och servern gick varm.
Då plötsligt kom livets mirakel genom dörren.
Senast vi såg henne var hon en bula på mammas mage. Men nu fanns hon på riktigt. Jag lyfte henne upp mot min axel. Fastän det var tio år sedan sist kändes greppet självklart. En kollega knäppte en bild med mobilen. Jag poserade lika stolt som en far. Om man zoomar syns nog fukten på min hornhinna.
All verksamhet hade avstannat. Alla flockades runt livets mirakel. En telefon ringde ohörd. Den lilla lilla flickan var vår chef och vi behövde inte svara. Världen fick vänta.
Jag satte mig i soffan och lade henne i mitt knä. Hon tittade nyfiket och frågade med sina mörka ögon: varför är jag här? Jag försökte lika ljudlöst förklara att jag faktiskt inte visste, men att hon var väldigt välkommen. Till livet. Folk runtomkring oss förstod inte vad som pågick. Vad är livet?, frågade hon.
Livet?, sa jag och kände mig lite som Baloo. Livet är…livet är fantastiskt. Fast inte alltid, och inte för alla. Det är så mycket som är osäkert. Ingen vet hur det blir. Du kommer att få kämpa, du kommer att bli motarbetad, du får din del av gråt och tandagnisslan. Och då är du ändå född bland oss på livets ekonomiska sockertopp.
Hon nickade. Med antydan till ett leende. Eller var det en liten kramp i magen?
Om hon får ett långt liv blir hon kanske minst 80. Då är det anno 2089. De flesta av oss som läser detta är döda. Kanske firas hundraårsminnet av Berlinmurens fall, kanske minns man massakern på Himmelska fridens torg. Kanske kan människor flyga eller prata med varann på miltals avstånd utan hjälpmedel. Kanske är världen en bättre plats för nya mirakel.
All utveckling, alla landvinningar, allt välståndsbyggande. Allt vi människor åstadkommer med våra hjärnor och händer och förenade krafter – allt det är fantastiskt. Men vi kommer ändå aldrig i närheten av originalet bland mirakel, nämligen oss själva.
Och när miraklet kom på besök kändes vårt dagliga framåtskridande för en stund ganska trivialt och futilt. Ändå är det ju så vi har ordnat det. Vi jobbar på. Det är vad vi gör.