Mikael Persbrandt – han kan driva män in i döden
Redan i Hamilton-trailern får man en glimt av den, superkroppen.
Mikael Persbrandt struttar runt med liten frottéhandduk och nyduschade biceps.
När regissören Kathrine Windfeld fick frågan om varför hon fokuserar så mycket på Carl Hamiltons mejslade mage i nya filmen I nationens intresse svarade hon att det är för den kvinnliga publikens skull. Persbrandt har själv skämtat om hur objektifierad han känner sig, som en ”pinuppa”, höhö.
Det är ju så det funkar med manlig kroppsfixering, det är något alla fnissar åt men i grunden uppmuntrar. Victoria Beckham utpekas ständigt som ett självsvältande size zero-vrak. Däremot fördömer ingen hennes make David Beckhams roterande torso i kalsongreklamen som ett osunt, skadligt skönhetsideal.
Men runt omkring mig ser jag män som inte alls skrattar åt sina kroppar.
De plågar dem, och de lider.
En kompis skulle heja på sin kille som sprang Lidingö-loppet, och la märke till något konstigt vid mållinjen: var och varannan man som kom flåsande hade underliga rostfläckar på t-shirten.
Då insåg hon att det inte var rost, utan blod.
Löparmännen pressade sig i flera mil, trots att bröstvårtorna var såriga och blödde ymnigt genom kläderna.
Att träna tills det gör ont har nämligen blivit en dygd, något att sträva efter.
På jogg-forum på nätet hetsar – främst manliga – träningsnördar varandra att knapra Voltaren och sen ge sig ut på tvåmilsrundor likt Opus dei-späkare, trots muskelinflammationer och influensor. Hobbycyklister i kroppsnära tights kör vidare fast kroppen skaver och värker. Snacket om vilka kortisonsalvor och smärtlindrande piller man ska tjacka för att uthärda, låter som knarkdiskussioner mellan missbrukare.
Samtidigt får ortodopedklinikerna in extrem-motionärer med söndertrasade fötter, medan löparknä har blivit den nya folksjukdomen. Att människor kräks längs vägkanten eller faller ihop av hjärtstopp är ingen ovanlig syn under maror, triathlonrace och långdistanslopp.
Lägga ner träningen ett tag? Aldrig i livet. Abstinensen är för stark. Likt pro-ana-sajterna, där kvinnor uppmuntrar varandra att banta sig anorexiasjuka, har självplågarmännen förenats i sitt martyrskap. I jakten på drömkroppen är de beredda att offra sin hälsa, och det finns inget som kan stoppa dem.