Skämt om Nordkorea borde fastna i halsen
Att berättelser om Nordkorea kan rymma ett betydande mått av humor ska inte förnekas.
Inte minst de som fokuserar på den forne ledaren Kim Jong Ils påstådda storhet och briljans. Jag tänker kanske i synnerhet på den klassiska historien om Kim Jong Ils allra första golfrunda, när de nordkoreanska medierna rapporterade att den store ledaren gått en 18-hålsrunda på världsrekordresultatet 38 under par, efter inte mindre än elva hole-in-one.
Eller den om hur Kim Jong Il helt sonika uppfann hamburgaren.
Fram till sin död häromåret fick han vara den komiska sinnebilden för den verklighetsfrånvände diktatorn – en maktfullkomlig dåre i heltäckande khakidress och platåskor.
Men andas inte nyhetsrapporteringen kring Nordkoreras hot om kärnvapenattacker samma undertoner av ofrånkomlig fnissighet? Lockas man inte in i samma jargong även nu, hur mycket han än skramlar, Kim Jong-Un, den lille tjockisen med den oväntat moderna frisyren.
Det där skrattet som aldrig tycks fastna i halsen.
Är det inte märkligt?
För vi vet ju.
Bortom alla lustiga historier, bortom storhetsvansinnet, platåskorna, bortom bilden av det ondskefulla sagolandet som västvärlden älskar att håna finns en verklighet som Amnesty rapporterade om så sent som för två år sedan. Då rapporterades om koncentrationslägret Yodok i södra Hamgyong där 50 000 människor lever i misär bakom tre meter höga murar. Paralleller dras till bekanta lägernamn. Auschwitz. Treblinka.
Amnesty tror att 200 000 människor lever under slavliknande förhållanden i nordkoreanska läger.
Från ett annat läger, det som omnämns som nummer 14, kom häromåret liknande vittnesmål.
Blaine Hardens reportagebok ”Escape from Camp 14” handlar om Shin Dong-Hyuk, en ung man som fötts in i fångenskap.
Han målar upp en värld av svält, tortyr, avrättningar. Ett rättssystem som måste betecknas som världens mest inhumana, där bestraffningen ofta är kollektiv i den mening att också släktingar till den som anses vara en förrädare hamnar i lägren. En kusin som lyssnar på sydkoreansk radio kan räcka.
Shin Dong-Hyuk visste ingenting om världen utanför, tills han en dag fick höra talas om att man kunde äta kött med ris. En hel uppväxt av svält fick honom att trotsa alla odds och fly.
När boken översattes till svenska för knappt ett år sedan var intresset ljummet, boken recenserades bara i några lokaltidningar.
Vi andra, vi hade väl fullt upp med att skoja om platåskor och golfrundor.
Diktatorhumor
Det mest klassiska exemplet torde vara Charlie Chaplins ”Diktatorn” från 1940 – en samtida humorspark i skrevet på Hitler. Filmen totalförbjöds i Nazityskland. Hitler sägs däremot ha sett filmen vid två tillfällen. Hans reaktion är oklar.
Hitler-fniss
Hitlerhumorn har under de senaste åren exploderat. Nätet svämmar över av katter med Hitlermustascher och tusentals varianter av ”Hitler rasar över …”-scenen från filmen ”Undergången”. Versionen när Hitler rasar över Sverigedemokraternas järnrörsnatt är en mindre klassiker.