En räddningsplanka ut från ekorrhjulet
För en sekund tänkte jag inte på alls på tysta hjärtinfarkter.
Jag satt framåtlutad över chilinötterna och det kaliforniska boxvinet och den där hemmafesten började leva upp. Någon hade, antagligen apropå ingenting alls, konstaterat hur skönt det vore att komma på en idé som gjorde att man slapp jobba. Vi tänkte så det knakade runt vardagsrumsbordet.
En uppfinning som redan borde finnas, men som inte redan finns. Något enkelt. En app eller så.
Jag vet inte hur många fester de senaste åren som hamnat i samma drömska diskussioner. Kanske var det ungefär samtidigt som mobil-appen blev den tidigare så duktiga medelklassens motsvarighet till trisslotten: en räddningsplanka ut från ekorrhjulet.
Det är en paradox egentligen. I ett samhälle som alltmer satt likhetstecken mellan en människa och hennes yrke känns det som att pendeln är på väg att svänga. Som en motståndshandling nästan. Drömmen om att slippa jobba är på väg att bli rumsren.
I undersökningar uppger så få som 25 procent att deras arbeten ger dem en hög tillfredställelse. 66 procent skulle säga upp sig från jobbet om de vann på Lotto – en siffra som ökat stadigt med åren.
Förra hösten var det Nina Björk som i sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar” förklarade denna tomhet och hopplöshet med ett vinstjagande samhälle som till och med förslavat våra drömmar och känslor.
Och i mataffärens tidningshylla dras mina ögon till senaste numret av Modern Psykologi. Tidningen pryds av rubriken ”Varför jobba?” och intervjuar sociologen Roland Paulsen. I sin bok ”Arbetssamhället” slår Paulsen fast att människor bara skulle behöva jobba 4–5 timmar per dag för att producera det samhället behöver. Ändå arbetar vi mer än någonsin tidigare.
Samtidigt är det svårt att inte koppla samman denna plötsliga trötthet med en allmän domedagsstämning. Rapporterna som avlöser varandra. Knappt ens nyheter längre. Vulkaner, klimathot, meteorer.
På ett bostadsrättsföreningsmöte nyligen – ännu en märklig scen ur mitt nyvunna medelklassliv – fördes diskussioner om huruvida ett banklån gällande lagning av ett tak skulle skrivas på fyrtio eller femtio år. Jag kom på mig själv med att tänka: Vad spelar det för roll, ingenting av detta finns väl ändå om femtio år?
Och vem har egentligen lust att jobba om fartyget ändå sjunker?
På löpsedeln bredvid tidningsstället står det för övrigt om tysta hjärtinfarkter. Tysta i den mening att människor oftast inte märker dem. Hälften av de drabbade dör inom tio år.
Inte undra på att man känner en diffus smärta i brösttrakten.