För allas rätt – att tycka fel
När jag åker till Bokmässan i Göteborg med min nya bok ”Idel öra” innehåller den två rader som jag är stolt över.
Det är dock inte jag som skrivit orden, vilka är bokens credo. De är ett citat från Salman Rushdie. Denne har sagt:
”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Så jävla klokt!
Det handlar om mera än författarens rätt att häda (som den muslimskt uppvuxne Rushdie i sin raljerande bok ”Satansverserna” kanske gjorde mot profeten Muhammed) och kolumnistens rätt att skriva skit.
Det handlar om att under total frihet få vara genial och utmanande. Det handlar också om rätten att vara plump, smaklös, illvillig, talanglös och få yttra sig. Den rätten har även kristna kopter i exil, de som just lagt ut en antiislamsk kortfilm på Youtube. Inskränk den rätten och vi är av med Youtube på fem röda sekunder. Även dyngan på Youtube är värd att försvara.
Jag vet. Jag hade mitt första utgivarärende, när jag på Ängelholms samrealskola gav ut en skoltidning. Det skedde på uppdrag av lokalavdelningen av Sveriges studerande ungdomars helnykterhetsförbund. Den stencilerade tidningen skulle följaktligen i nykterhetens namn kallas Saftnyheterna. Min bäste kompis sa: ”Fast på engelska. Det blir kul. The Juice News.”
Vi skrev om skoldanser och diskuterade Ingmar Bergman. Ibland försökte vi vara roliga. Vi dyrkade Blandaren. Vi fann det härligt utmanande med en morbid visa, som vi sannolikt felaktigt tillskrev Gustaf Fröding. Jag minns några rader:
”Alla jävlar stån opp
I en helvetes galopp
Upp och dansa alla ruttna gamla lik”
Tydligt: hädelse och gravskändning.
Vi gjorde en helsida med – som vi tyckte – skojiga och fräcka oneliners.
Hösten 1947 hade prinsessan Elizabeth av England gift sig med en prins vars förnamn var detsamma som namnet på en holländsktillverkad radio. Mitt inne i texten på den roliga sidan skrev därför The Juice News:
”Philips rör i Elizabeths apparat.”
Det blev ett jävla liv. Föräldrar protesterade. Rektorn rasade och gjorde razzia. Redaktören bedömdes som ”omogen”. Kanske var det så; jag var tolv år.
Detta formade mig. Sedan dess har jag i blodet att Rushdie får skriva om en bordell i Mekka och hororna bära Profetens många hustrurs namn.
Förolämpande, juvenilt och smaklöst? Kanske det. Precis som Philips rör i Elizabeths apparat. Också som den hädiska Youtube-film som i förra veckan satte Mellanösterns gator i brand och ledde till mord på amerikanska diplomater.
Det avhånade begreppet ”The clash of civilizations” har blivit verklighet.
Med de två bästa svenska journalister jag känner har jag diskuterat denna min faiblesse för oinskränkt yttrandefrihet även bortom smaklöshetens gräns.
Jag intervjuade för några år sedan i hans våning i Wien den elegante, underfundige och svartsynte kolumnisten, den 66-årige Richard Swartz.
Jyllandsposten hade då publicerat Muhammedkarikatyrerna. Ambassader brändes ner, tecknaren Westergaard utsattes för mordförsök och hos den person, Swartz, som är något så ovanligt som en svensk intellektuell, sökte jag stöd för min ultrafrihetlighet.
Inskränkt yttrandefrihet är större brott än brottet att häda.
Jag sa: ”På tal om konflikter, Richard, Muhammedkarikatyrerna, hur ser du på dem?”
Swartz svarade: ”Jag har svårt att se det som en fråga om tryckfrihet. Jag har en annan utgångspunkt. Det hör till god ton att inte provocera om det inte är angeläget. Det är ouppfostrat. Å andra sidan – vad är det för religion som inte kan tåla en teckning.”
Frågan var också uppe, när jag för någon vecka sedan åt lunch med skjutjärnsjournalistikens nestor, den 83-årige tv-mannen Åke Ortmark.
Jag sa: ”Du har sagt, att du är uttalat rädd för fundamentalism?”
Ortmark svarade: ”Ja. Genom den begränsas yttrandefriheten. Det är någonting jag ångrar – att jag inte publicerade, inte i tv visade upp Muhammed-karikatyrerna.”
Kloka karlar – men utan samma svar.
Jag ska inte tjafsa mera. Men låt Lars Vilks få rita sina rondellhundar och var inte så beskäftigt upprörda om han försvarar sig i ”fel” sällskap.
Rätten att tycka fel måtte försvaras. När alla tiders främsta kolumnist, Cassandra i socialdemokratiska brittiska Daily Mirror, dog skrev hans chefredaktör i dödsrunan: ”Cassandra instämde i nästan ingenting Mirror står för. Han var beväpnad med intolerans, trångsynthet och snarstuckenhet. Men Mirror vore utan honom en tråkigare plats.”
Utan antireligiös fräckhet och satir hade vi inte fått oss Monty Pythons ”Life of Brian” till livs. Den skämtade med judar och kristna. Klart att den förbjöds här och var. Filmbolagets marknadsavdelning kunde efter några månader klistra upp en affisch med texten:
”So funny it was banned in Norway!”
Håll med mig: Dit vill vi inte.
Jag läser just nu
… en härlig söndagsskoleberättelse, Malmöentreprenören och miljardären Dan Olofssons självbiografi. Han berättar som sin kristna uppväxt, sitt matematiska sinne, sin uthållighet i kriser och glädjen att få ägna sig åt välgörenhet. Det är en bok som får en att nästan tro på mänskligheten.
Aldrig har vi levt
… så i det förgångna som den senaste veckan. Varannan sida har handlat om Olof Palme, varannan om Dag Hammarskjöld. Gemensamt för intresset för dem: Ingenting har hänt. Jag tror att vi i vår sekulariserade nationalsjäl har behov av icke-religiösa helgon.
Hur fördriver de tiden
… på alla våra viktiga organ? När tv-licensen avskaffas försvinner 200 jobb i Kiruna. 200! Vad gör alla dessa människor? Har de ingen dator? Någon vecka tidigare när skandalen exploderat om Tillväxtverkets firmafest ringde jag Verket och frågade: ”Vad gör ni?” ”Fördelar statliga pengar”, var svaret. ”Hur många är ni som gör det?” ”Vi är 300.” Jisses.