Vi lever i en vardag som vi inte begriper
Det blev nästan en mani.
Jag vaknade och steg upp. Kokade tre ägg och läste det senaste om flygplanet. Suget efter nattens rapporter: fynd via kinesiska radarsystem, mystiska föremål i Indiska oceanen. Sedan kunde dagen börja.
Jag har förstått att jag inte var ensam. Artiklarna om det fram till i går helt försvunna MH370, den ständiga strömmen av nya teorier, var under flera veckor de mest lästa på nyhetssajterna.
Det blev som en folkrörelse. Människor började leta själva via nätets satellitbilder. Rockstjärnan Courtney Love pekade till exempel ut vad hon trodde var det försvunna flygplanet redan för fem dagar sedan.
Vi som för tre veckor sedan inte ens hade kunnat se skillnad mellan en transponder och en mjukglass höjde nu våra röster: Hur kan ett flygplan år 2014 bara försvinna? Hur är det ens möjligt att piloterna själva kan stänga av transpondern? Och hur i hela friden kan batterierna i svarta lådan bara räcka några veckor?
Upprördheten i sig väckte ännu större frågor.
Jag tänker att mysteriet kanske till och med satte fingret på en smärtpunkt vi sällan låtsas om: Att vi lever i ett modernt samhälle som vi inte förstår.
Nästan inga delar av våra västerländska liv är begripliga.
Få av oss kan i detalj redogöra för uppkomsten av den värme som strömmar genom våra hem. Inte ens den mest händige kan längre laga en modern Volvo som gått sönder. Hur fungerar tunnelbanan? Mobiltelefonen? Espressomaskinen som brygger frukostkaffet? Eller maten vi köper till priser som är satta efter ett ekonomiskt system vi aldrig riktigt lärt oss, mat som vi sedan bär hem och äter, utan att säkert veta vad den innehåller eller varifrån den kommer.
Vi lever i en vardag vi inte begriper.
Och vi bryr oss inte.
Så länge den fungerar. Så länge vi kan lita på att någon annan förstår hur allt hänger samman.
Att flyga är själva kärnan i den överenskommelsen.
Man bokar en resa, man checkar in via sin mobiltelefon, man stoppar sin tandkräm i en liten genomskinlig plastpåse - sedan lägger man sitt liv i händerna på tekniken.
Att undvika tanken på de faktiska omständigheterna - att man sitter i en metallburk tiotusen meter upp i luften - är rent av elementärt såvida man inte vill behöva sänka två eller tre stadiga vodkagroggar före avfärd.
Och det är med den överenskommelsen i bakhuvudet vi har följt sökinsatsen på hav och i luftrum. För det var kanske inte i första hand hoppet om att finna de 226 passagerarna vid liv som motiverade den enormt kostsamma insatsen. Det var snarare behovet av ett rationellt svar.
Så att vi kan fortsätta leva våra liv, trygga i vetskapen om att någon annan vet hur allt fungerar.
Människa vs maskin
Rädslan för maskinernas inflytande - så kallad teknofobi - är icke alls en ny företeelse. Man brukar räkna den industriella revolutionen som teknofobins födelse. På den tiden gällde det först och främst rädslan för att maskinerna skulle ersätta arbetarna och därmed även deras levebröd.
Maskiner i kulturen
Genom åren har teknofobiska tendenser yttrat sig på många andra sätt än att folk har flyttat ut i skogen för att leva på nötter och bär. Inom både litteraturen och filmen är ämnet ständigt närvarande på diverse nyskapande sätt: Hela vägen från Mary Shelleys 1800-talsklassiker ”Frankenstein” till moderna blockbusterpärlor som ”The terminator” och ”The matrix”.