Vem ska trösta coronagenerationen? 

”Två års isolering ha gjort oss illa. Kanske har några av oss till och med glömt att livet kan kännas på ett annat sätt”, skriver Moa Alfredsson. Arkivbild.

Två års intensiv hypokondri har lett mig hit. Två år av att varje kväll undra – kan jag andas? Det känns inte riktigt som att jag får ner luften ordentligt. Två år av att gå över till andra sidans trottoar – varje människa är ett hot – har lett mig till en madrass i ett gästrum hos mina föräldrar. Där ligger jag nu och våndas i min egen svett. Den tog mig till slut – coviden. 

Jag är sjuk och ser ”Euphoria”. Den andra säsongen av den populära HBO-serien innehåller ännu mer droger, mental ohälsa och trauma än den första. Om du inte har sett serien (som både hyllats och kritiserats för sina explicita scener av våld och sex) är det första du bör veta om ”Euphoria” att det är bortkastad tid att leta efter någon sensmoral i avsnitten. För det kommer du inte att hitta. Serien vill bara ge en sann bild av en generation som lägger ut videos på Pornhub och skickar dickpics. (”I know your generation relied on flowers and your father’s permission, but it’s 2019 and unless you’re Amish, nudes are the currency of love.”)

 

Okej, en snabb genomgång av vart vi har några av de 17-åriga huvudkaraktärerna i andra säsongen: 

  • Rue har återfallit i droger. Hon är nära en överdos precis hela tiden. Inte ens hennes stora kärlek Jules kan motivera henne att sluta. 
  • Kat upptäcker att verkligheten aldrig kan leva upp till fantasin.
  • Maddy vill ha tillbaka sitt misshandlande ex Nate. Hon säger att hon inte kan tänka sig kärlek utan mörker – det kommer liksom aldrig att vara tillräckligt för henne. 
  • Cassie, som är Maddys bästa vän, har också blivit kär i samma misshandlande ex och gör allt för att få hans uppmärksamhet. Eller hon är inte kär. Hon vill bara ha hans bekräftelse. För när allt kommer till kritan är den manliga blicken värd mer än en livstid av nära vänskap. 

För att sammanfatta: Det är mörkt nu. 

 

Det finns en scen i ”Euphoria” som jag tänker mycket på. Jules får ett samtal när hon sitter i badkaret. Vad gör du? Inget speciellt – sitter bara i badet och är deprimerad. Vill du med och bowla? Visst. Det är så obehagligt. Denna slentrianmässiga deppighet som blivit en accepterad del av allmäntillståndet. 

Är det vi? Coronagenerationen? Forskningen har ännu inte slagit fast exakt hur stor påverkan pandemin har haft på ungas psykiska hälsa – men det man vet är att den grupp som mått sämst mentalt under pandemin är personer i övre tonåren och unga vuxna. Två års isolering ha gjort oss illa. Kanske har några av oss till och med glömt att livet kan kännas på ett annat sätt. Man har vant sig vid ett tillstånd av att vara fungerande deprimerad. Man vet inte när det skedde – men en dag var det bara en del av ens personlighet. Om två veckor kan restriktionerna lätta. Man pratar om att omikron skulle kunna vara vägen ur pandemin. Snart kommer kanske inte dörren vara låst längre men tänk om man har glömt hur man gör för att öppna den. Tar du ansvar då, du som levt längre – och lägger en vänlig men bestäm hand på axeln och säger: Förvänta dig mer av livet.