Kulturminister Lind log och såg lättad ut
Amanda Lind, kulturminister och hårt kritiserad de senaste månaderna, tog ett djupt andetag och fyrade av nyheten.
Bredvid henne stod inrikesminister Mikael Damberg med prickig slips, mer välvilligt behandlad av argsinta debattörer, grälsjuka twittrare och annat löst folk.
Om jag såg rätt bar han under dagens pressträff i den dystra pressalen Bella, ett provisorium under ombyggnaden av Rosenbad, olika strumpor.
Ledsen, men vår tid är för oresonlig för att ett försök att ta efter Olof Palmes bohemiska tankspriddhet ska ha en chans att lyckas.
Lind fick ta över efter att ministerkollegan påpekat att vi alla ska använda vårt sunda förnuft till att hålla smittspridningen nere, en något diffus vädjan, då såväl vad som är sunt som förnuftigt ligger i betraktarens öga och historien inte saknar exempel på hur ett och samma beteende lika väl kan beskrivas som föredömligt som oansvarigt.
Elva reportrar på plats. Lika många fotografer. En ung man pratade i mobilen om att redaktionen borde försöka få tag på Håkan Sjöstrand, fotbollförbundets generalsekreterare.
Det var inte i förväg annonserat vad pressträffen skulle handla om, men kombon av ministrar luktade sport lång väg.
Mycket riktigt. Kultur- och idrottsministern kunde meddela att regeringen efter goda och konstruktiva samtal med företrädare för kultur, idrott och samfund planerar att höja gränsen för publik från maximalt 50 till 500 på exempelvis teatrar och idrottsanläggningar.
Dessutom ska krogen undantas från den tillfälliga lagen om smittskyddsåtgärder. Utmärkt, inte minst beroende på att det har varit en svår pedagogisk uppgift att förklara varför det har gått bra för ett etablissemang att ha 200 gäster, men att 150 måste lämna i samma ögonblick som en trubadur börjar spela, och det av andra skäl än att den misshandlar Beatles-låtar.
Lind, klädd i grön blus, såg glad och nöjd ut då hon efter ännu ett djupt andetag berättade att ytterligare uppmjukning av reglerna är på gång.
Och undra på att hon var lättad. Alla skäller så mycket på henne. Att diverse branscher blöder under coronan är hennes fel.
Jonas Gardell har krävt hennes avgång i 19 debattartiklar, då hon inte tar kulturen på tillräckligt allvar. Johan Esk, DN:s sportkommentator, kräver så sent som i dag att hon ska avgå då hon inte tar idrotten på tillräckligt allvar.
Nu saknas inte anledning att ha åsikter om regeringens osammanhängande coronabeslut, som närmast för tankarna till en roman från 50-talet som en amerikansk beatnik påtänd på LSD fått för sig att skriva.
Och möjligen är det för mycket begärt att herrarna ska känna till finstiltheter som att smittskyddsåtgärder i grund och botten ligger på socialdepartementets bord och att ekonomiskt stöd till företagare ryms i finans- och näringsdepartements portföljer.
Att idrottstävlingar med internationellt deltagande flyttas på grund av EU-gemensamma regler som Lind sannolikt har små möjligheter att upphäva är under alla förhållanden överkurs.
Men den som lät bli att skolka från lektionerna i samhällskunskap på högstadiet vet att regeringen är kollektivt ansvarig för fattade beslut och det krävs ingen professur i statsvetenskap för att inse att ett statsråd långt ner i den interna hierarkin har obetydliga möjligheter att köra över högste ansvarig, statsministern.
Jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att en ung miljöpartist i rastaflätor är en tacksammare figur att ge sig på än någon jätteproppen Orvar i sosseriets högsta kast.
Med det sagt var inte heller dagens utspel ett under av klarhet. Regeringens besked skulle egentligen ha kommit förra veckan, fick vi veta. Men så ökade smittspridningen. Därför kom det nu i stället. Utan att viruset nämnvärt lugnat ner sig.
Och kulturministerns suckande om att det tar tid att peta i lagar kan vi ta med en nypa salt. Inte minst coronan har visat att det går att fixa och tricksa med kort varsel. Det är inte ändringar i grundlagen vi pratar om.
Jag tycker hur som helst att dagens besked var lovande, även om de knappast löser kulturens och idrottens alla problem.
När allt kommer omkring är även en nationalarena med 500 i publiken nästan lika glest befolkad som ett Kebnekaise med två fjällvandrare som ser varandra på avstånd.
Men det finns en politisk ansats. Och den i sammanhanget hopplösa ordningslagen ska ersättas med annat regelverk.
Efter dragningen var det dags för enskilda intervjuer. Tre reportrar ställde sig i kö till Lind. Två till Damberg. Representanter för Ekot stod i båda. Public service saknar inte resurser.
Erik Ridderstolpe, radioräven, passade på att fråga inrikesministern om gårdagens största nyhet och en ubåt som möjligen kan ha kört in i Estonia.
Sedan tog en annan reporter från SR över. Hon ville prata på engelska. Damberg skruvade på sig och sa att han inte hade koll på vad alla termer heter på utrikiska.
Ute föll ett stilla regn. Om det var Gud som grät över att politiken runt pandemin är virrig eller om det fanns andra förklaringar överlåts åt teologer och meteorologer att gräla om.