Nu vill alla skrika fram en blivande klassiker
Efter bragden.
När Charlotte Kalla och hennes stafettkolleger sedan länge trampat av sig pjäxorna. Då återstod bara avgörandet i ytterligare ett mästerskap: personligt varumärkes-byggande. Etermedias nya unkna favoritgren. Frågan var om TV3:s Per Forsberg eller Radiosportens Dag Malmqvist hade gått hem med segern? Vem hade egentligen skrikit högst? Vem hade skapat ”den blivande klassikern”?
Vems ansträngda falsettskrik skulle för all framtid eka över de klassiska stafettbilderna?
SVT kände sig förmodligen frånåkta. Därför lade de ut en video-snutt på sin hemsida. Den föreställde två experter som skrek och hoppade i ett kontorslandskap. En hette Blomquist och en hette Fredriksson, de såg ut som två pinsamma mellanchefer från Avesta som druckit lunch på det lokala stadshotellet.
Det brukar vara så numera.
Jag kan fortfarande inte tänka på de svenska kanotherrarnas OS-guld i Aten utan att drabbas av svårartad genans. Tanken går genast till SVT-kommentatorn Johan Ejeborgs referat, hans löjeväckande försök göra sig ett namn efter tio anonyma år i rutan.
För att inte tala om hur blotta åsynen av en svensk handbollsspelare nästan pavlovskt får mig att tänka på SVT-kommentatorn Magnus Grahn och hans löjligt inövade harang om att Sverige har både snyggare drottning och vackrare berg än motståndaren Danmark.
Eller hur till och med en mästare som Lasse Granqvist, vår tids främste kommentator, reducerat sig själv till en skrikande ”klassiker”-maskin. Ungefär som när en överårig McEnroe pliktskyldigt skäller ut domarna på veterantouren tvingas Granqvist ständigt reproducera föreställningen om sig själv.
För varje år tycks han känna sig tvungen att bli mer högljudd, mer extatisk. Nästa steg? Blir det att slå bisittaren på käften i ren eufori? Att näcka framför kamerorna?
Jag tänker ibland på Arne Hegerfors. Som ett motgift nästan. Hur han efter Brolins straffmål mot Ryssland i VM 1994 helt enkelt konstaterade att det stod ett-ett på Brolins tröja och ett-ett i matchen. Hur han inte skrek ”det är måååååååååål, jag dööööör, mina kalsonger klibbar av sveeeeett, livet är underbaaaaart”.
Det gjorde ingen då. Inte heller Granqvist. Jag kommer ihåg att man däremot ibland visade klipp av vrålande italienska sportkommentatorer. Som exotiska inslag.
Medan man visste att det var något riktigt speciellt om en svensk kommentator höjde rösten. Det var Hylands ”pucken glider in i mål”. Det var Ravellis straffräddning. Och det var vid just dessa ovanliga tillfällen en känsla av att referenten verkligen försökte hålla tillbaka sina känslor, att han försökte lägga band på sig – men inte kunde.
Sedan skedde något. Jag antar att tv-branschen hårdnade, jag-fixeringen växte.
Och nu letar plötsligt alla kommentatorer efter sin chans att skrika fram en ”blivande klassiker”: likt parasiter klibbar de sig fast vid svensk idrotts mest bragdartade ögonblick.
Pinsamt är ordet.
Apropå pinsam
Sju av tio kvinnor i restaurangbranschen uppger sig ha blivit sextrakasserade på jobbet. Frysmatsfabrikören och kändiskocken Leif Mannerströms kommentar: ”Jag har aldrig upplevt sextrakasserier som ett stort allvarligt problem.” Ja, varför har du då aldrig upplevt sextrakasserier som ett problem, Leif?
Mina två förslag:
1) Du är man.
2) Du har otur när du tänker.