Bestraffnings- och tystnadstradition finns även utanför internatskolorna
Jag har ingen relation till internatskolor annat än det jag läst i Harry Potter-böckerna. Det låter ju generellt ganska mysigt. Man skvallrar med kompisarna i de gemensamma sovsalarna om kvällarna, man lär sig blanda trolldrycker om dagarna och man rycker då och då in och räddar världen från svart magi.
I veckan blev vi påminda om att det inte är så, i alla fall inte bland vanliga mugglare i Sverige.
Det är synd att säga att nyheten om att ett gäng Lundsbergselever bränt andra elever med strykjärn slog ner som en bomb. Det dyker med jämna mellanrum upp liknande vittnesmål om våld och pennalism från Sveriges tre riksinternat. Men med en imponerande envishet (och, får man gissa, en ganska betydande lobbygrupp med adliga efternamn) har Lundsberg vägrat att gå i graven.
Den här gången gjorde man som man brukar; slöt leden och hoppades att stormen skulle blåsa förbi.
Men det gick inte längre, hur mycket skolans egen ledning än vägrade att svara på frågor.
När Aftonbladet i måndags kontaktade de ansvariga i skolans styrelse hänvisade samtliga till en hastigt utsedd talesperson i frågan. Ulf Rehnmark i sin tur kallade incidenten med strykjärnet ”en olyckshändelse” och ”ett pojkstreck”.
Övriga ledamöter tog inte chansen att fördöma det inträffade på skolan där de själva fostrats. Och kanske är det inte så lätt när Lundsberg en gång i livet var trampolinen rakt in i gräddan av blivande vd:ar och finansmän.
Vittnesmål från tidigare elever på skolan berättar att klimatet inte tillåter kritik. Problem ska lösas internt och inte via inblandning av myndigheter, inte ens om fysiskt våld förekommer.
Fördömer man hierarkierna och kritiserar systemet utåt riskerar man att frysas ut från gruppen. Att det här kommit ut tyder på att någon, förmodligen från en lägre samhällsklass som inte känner till hur lojaliteten med ”familjen” fungerar, har tjallat. Det förklarar Agnes Hellström, författare som själv gått på Lundsbergs systerskola i Sigtuna, i Dagens Nyheter.
Hon beskriver skolan som en sekt och en isolerad plats.
Men bestraffnings- och tystnadsproblematiken är inte isolerad till Lundsberg.
Den finns i andra delar av samhället.
Där brukar vi kalla den hederskultur.
Och just det, institutioner som förespråkar sånt får sällan statsbidrag.