Där uppe i ingenstans kan man lära känna sig själv
Jag sitter på ett plan mellan Thailand och Sverige. Det finns något med de här långa nattflygningarna, en känsla här uppe i mörkret som är speciell. De första timmarna går åt till att lära känna sitt plan, sitt säte, att äta sin mat och läsa sina tidningar. Men sen, när vi provat allt, när vi fingrat på alla grejer, när vi inte har så mycket kvar att göra, så infinner sig ett lugn i kabinen.
Kabinpersonalen släcker ner, någon frågar efter en kudde och får det. Vi sitter där i mörkret. Åtta timmar kvar till final destination. Flygvärdinnorna slamrar ännu bakom skynkena, det hårda ljudet av någon som spolar ut sitt urin i luftslussen på toaletten där framme, men i övrigt är det så tyst här inne. Ett och annat försiktigt samtal, men allt sorl här inne dränks av det stora sorlet från jetmotorn där ute.
Någon vill ha ytterligare en whisky, flygvärdinnan som tar emot beställningen tittar på honom med ett stillsamt förakt, men nickar och försvinner.
Några tittar på långfilm, upplysta av blått sken. De små människorna i de små skärmarna gör storslagna saker. Någon stirrar hålögt på ”flight plan” på skärmen, läser återigen hur många fot vi är på och hur många miles vi har tagit oss från point of origin. Alla märkliga orter på kartan, Denpasar, Fakar, Panjgur. Symbolen på kartan för vårt flygplan är stor, större än Pakistan.
Någon reser på sig för att sträcka på benen och sätter sig sedan igen. Ett barn gråter och tystnar. Vi sitter stilla i mörkret.
Plötsligt tänds lamporna för säkerhetsbältet, en flygvärdinna berättar snabbt och inövat att alla omedelbart måste spänna fast sig. Och när planet träffar turbulensen så gungar vi alla i takt, det är som en skickligt koreograferad dans, 400 själar nickar med sina huvuden exakt samtidigt.
Ingen pratar, ett tyst allvar finns kanske i luften, möjligen är det först nu vi slås av att vi sitter 10 000 meter upp, omgiven av iskyla och mörker och hårda vindar. Vi tittar upp, tar en paus från just ingenting och väntar ut vädret.
Så ebbar turbulensen ut, piloten släcker lampan. Någon kilar på toa. Och sen somnar vi i skoningslösa positioner och när vi vaknar är förtrollelsen kanske bruten, men de där timmarna av tystnad och ingenting när vi sitter där bredvid varandra högt uppe i luften, ibland kan jag känna att den stunden säger något, att den är viktig på något sätt. När vi är som mest lossade från våra sammanhang, vi har varken en fot kvar i platsen vi var på eller en fot i platsen vi ska till.
Vi är ingenstans och vi gör ingenting. Vi sitter tysta i mörkret. Jag tror man kan lära känna sig själv där uppe.