Om bilar man minns - och elen som kommer
Min första bil var en vit folkabubbla från 1950-talet, som ägts av en ensamstående mor. Den kostade 150 kronor, och affären gjordes upp via en verkstad där jag jobbat extra med underredesbehandlingar.
Folkan hade tygtak som man kunde öppna om sommaren, men var så rostig att domkraften gick rakt upp genom karossen. Det osade olja i kupén, den var trång, bullrig och överstyrd. Värmesystemet var alltid iskallt, vindrutetorkarna veka och de slitna sommardäcken lika blanka som flinten på Hyland.
Men den knallade på. Även i snömodd och slask.
Man glömmer aldrig den första bilen.
Min andra bil var en Opel Rekord 1700 från början av 1960-talet. Matt brun, fast ena framflygeln var ljusblå. Tre växlar, rattspak. Och en värmefläkt som funkade. Rena lyxen, jämfört med folkan.
Den tidigare ägaren hade döpt bilen till Lothar, efter medhjälparen till seriefiguren Mandrake. Köpeskillingen blev en tjeckisk förstoringsapparat och Albert Engströms samlade verk.
Lothar var en trotjänare som höll i flera år. En gång körde jag till fjällen med sprucken topplockspackning. Vi kom ända hem på tre cylindrar.
När startmotorn lade av parkerade jag i nedförsbackar. Var det plan mark kunde man rulla i gång henne utan hjälp av andra människor. Lite fart bara, snabbt in i bilen, i med tvåan och upp med kopplingen. Lothar startade alltid på första kolvslaget.
Vi körde stora möbler med Lothar också. Vi lade dem på taket bara. Lothar tålde stryk.
Man glömmer kanske inte den andra bilen heller.
Sedan blir det mer dimmigt. En BMC 1800 med drivknutar som förbrukningsvara.
En Opel Commodore, så understyrd att den alltid gick rakt fram på vintern. En gammal Volvotaxi med galoninredning och mekanisk taxameter. En Volvo 164 med rost och sprucken läderklädsel. En Cheva Belair stationsvagn som inte var regntät.
Bilar är frihetsmaskiner. De ska vara stora och fungera. I övrigt är de inte så intressanta.
Jag har vuxna vänner som är perverst intresserade av bilar. Men det är tråkigt att prata om vägfordon. De borde skaffa sig mera sunda maskinintressen.
Min granne i garaget har en elbil med tjock kabel till ett trefasuttag i väggen. Han är helsåld på vagnen, som kostar en mindre förmögenhet.
Den är blixtsnabb, kostar en dryg krona milen i ”bränsle” och går 50 mil på en laddning. Den är tyst och säker, eftersom batterierna ligger i golvet har den bagageutrymme både bak och fram.
Tiden för snåldieslar, etanol, hybrider och andra underliga experiment kan snart vara över. Nu tror experterna att det bara blir elbilar. Som kommer att köra själva; säkrare än mänskliga förare.
Vad ska man då göra när man åker bil?
Ladda ner en veteranbilsapp?
Elbilsfakta 1
Elbilar är inget nytt påfund. De fanns i Europa redan på 1800-talet, och var mer populära än bensinbilar i USA i början av 1900-talet. Mellan 1906 och 1939 tillverkade Detroit Electric 12 300 elbilar. Topphastighet 37 kilometer i timmen. Räckvidd: tolv mil.
Elbilsfakta 2
Det finns elbilar utan batterier också. De drivs med vätgas som bildar elektricitet i bränsleceller. Avgaserna består enbart av vattenånga. Tekniken har blivit billigare och flera bilmärken kör redan serieproduktion. Problemet är bristen på mackar med vätgas.