Mina tonår präglades av självömkan och skam
Jag var tillbaka på min gamla gymnasieskola häromdagen. Jag gick i korridorerna, vandrade upp i de där blanknötta, fossilsmyckade stentrapporna mellan kemisalen och matten. Och där blev stegen snabbare, rätt som det var sprang jag i trappan med exakt samma lätta, oroliga steg som i tonåren, dubbelsteg med höga knän och plötsligt var jag 15 år igen, det var första dagen på gymnasiet och jag var sen till svenskan och jag sprang och ryggsäcken skramlade av pennor.
Det hade varit en strulig morgon. Jag letade efter mina jeans och hittade dem till slut i tvättmaskinen. De var rena, men skrynkliga och fuktiga och luktade mögel. Jag blev förtvivlad.
Jag ville ha de jeansen, för jag tyckte att jag fick snygga ben i dem. Så jag tog på mig dem ändå.
På svenskan skulle vi läsa en text under tystnad. Jag satt där och läste när jag plötsligt hörde att någon försiktigt tassade bakom min rygg.
Det var en kille som ställde sig bredvid mig och fäste blicken i fjärran och såg koncentrerad ut och sniffade i luften. Fniss i rummet och han försvann till sin plats.
Så gick det en stund och så var det dags för nästa kille, som smög fram och luktade vid min plats. Hysteriskt fniss från delar av klassen, fröken sa ifrån, det ska inte vara något spring. Sen kom de fram, en efter en, för att ta del av mögellukten som omgav mig. Och det var startskottet för tre rätt vidriga år, en daglig kamp om position i klassen och skolan.
De flesta var över mig i hierarkin. Jag fick snabbt smeknamnet ”hästen”, för de tyckte jag påminde om en häst med mitt överbett.
När jag gick i korridoren så brukade de gnägga åt mitt håll. Och det var säkert synd om mig, för människor var elaka mot mig, men det var lika synd om dem som jag var elak mot, för att överleva. Det var till exempel jag som kom på att vi skulle kalla Jompa för ”Pissenisse” den dagen då vi upptäckte att han kissade i duschen nere i gympan. Han hade några hemska år där och jag tror att mycket av det är mitt fel.
Självömkan och skam. Där har ni mina tonår.
Ibland får folk frågan i intervjuer vad de skulle vilja säga till sina tonårsjag och de svarar oftast saker som:
”Var inte så hård mot dig själv! Du är inte så dålig som du tror! Det är tufft, men du lär dig!”
Jag tror alla tänker fel. De tror att tonåren är en tid man lär sig något från.
Om jag fick ge ett råd till mitt tonårsjag, skulle jag säga: ”Blunda. Glöm allt du är med om. Uthärda. Vänta. Den här skiten är snart över.”