Jag går hellre sönder än blir förnedrad på gymmet

"Behöver du hjälp med maskinen?” undrar en vänligt ­leende man bakom mig på gymmet. Han är instruktör, han har väl sett mig där jag stått och granskat vikt-maskins-konstruktionen några minuter. Det är nån jävla benhistoria, obegriplig att förstå sig på, med reglar och spakar och vikter och anvisningar. Jag läser och ser på bilderna, men jag fattar ingenting, så ja, jag ­behöver verkligen hjälp med maskinen.

”Nej, tack, jag har koll”, ­säger jag och mannen går vidare. Jag skulle ha behövt hans hjälp, men jag hade ­inte tänkt att bli förnedrad i dag, tack så mycket. Jag vill inte ha en instruktör som står där och leder ner min fetsmala kropp i maskinen och börja gapa om hur jag ska sitta och dra och sen börjar han skrika ”BRA” och ”TVÅ TILL” och hela gymmet vänder sig om och förstår på en och samma gång att det är första gången i livet jag är på ett gym.
 

Jag sätter mig i stället på golvet och låtsas stretcha. Från den punkten tittar jag på maskinen, nu på håll, betraktar den som ett sudoku, för­söker lösa den. Jag ­tittar på de vana gymbesökarna. De släntrar runt där med ­vattenflaskor i handen. Vandrar sakta mellan viktmaskinerna, låg­energiska och sorgsna, som om ­livet runnit ur dem, men så tar de plats i en farkost, fattar något handtag och blir plötsligt förändrade. Explosiva och farliga! De andas ­genom tänderna, utstöter kroppsljud, skrynklar ihop sina ansikten medan de pumpar vildsint. Sista ­pushen är värst, de ser så lustiga ut då, grimasen är så otroligt förvriden, som att de gråter, som att de precis fått reda på att de förlorat en nära släkting i en fruktansvärd olycka.

En man kommer fram till den maskin jag på håll försöker överlista. Han kan det här, han har groomat den här viktmaskinen tiotusentals gånger förut, det syns på hur han reglar på och pluggar av, viktar ner och skjuter upp - och så sätter han sig. Det är så man gör! Så enkelt! Så genialiskt!
 

När han är klar går jag fram och sätter mig. Hakar i foten i gängan och så börjar jag. Men vikten rör sig knappt en tum. Jag borde ändra vikten, mannen före mig var stark. Men jag kan inte förnedra mig på det ­sättet. Så jag tar i. För allt vad jag är värd. För mitt hem och mitt liv, min fru och ­mina barn. Det är då något går sönder i mig. Någon liten sena som brister eller vad det är.

När jag lämnar gymmet inser jag att jag nog inte kan träna mer på flera månaders tid. Har jag tur är skadan livslång.

Följ ämnen i artikeln