Sverige är ett rikt land – på cyniker
Det är klart att Lars Vilks får skylla sig själv. Är man så dum att man provocerar muslimer genom att rita en taskig teckning så får man helt enkelt finna sig i lite mordhot, misshandel, professionell bojkott och ett nedbränt hus. Nu är han säkert nöjd när han får all uppmärksamhet i media och har blivit kändis. De som attackerade honom på föreläsningen på Uppsala universitet blev ju kränkta och sårade, de var ju religiösa. Vadå, är Sverige är sekulariserad stat? Visst, men det betyder ju bara att vi inte kan förstå hur mycket religionen betyder för dem.
Ovanstående är argument från Vilks-diskussionerna är häpnadsväckande i all sin likgiltighet.
Man rycker på axlarna åt att en mobb anser sig ha rätt att tysta en gammal man för att de inte gillar hans teckningar och åsikter. Vilks utmålas som en jobbig och provocerande typ som får hacka i sig lite gängstryk eftersom han sticker upp.
Varifrån kommer denna likgiltighet för yttrandefrihet från?
Vilks har ju en lagstiftad rätt att häda och rita rondellhundar till papperet tar slut så oavsett vad man tycker om honom som person eller konstnär så måste denna rätt försvaras.
Men nej, i Sverige verkar ingenting ha någon större betydelse längre, att slåss på barrikaderna är såååå 1973, det är så mycket coolare att vara cynisk.
Undra exakt när så många svenskar blev proppmätta att inte förmår uppskatta de rättigheter som människor i andra länder riskerar sina liv för att skaffa sig?
1905 var ju Sverige ett av Europas fattigaste länder, på 105 år har en välfärdsstat byggts upp med hårt arbete och en ständig kamp för att förbättra människors villkor. Kyrkans makt har brutits, ingen präst stövlar in i någons hem för att hålla husförhör. Det är ingen skam för en kvinna att knulla runt eller vara ensamstående mor. Ingen patron kan längre ge dig sparken för att du gått med i fackföreningen. Att vara homosexuell är inte längre brottsligt eller ett socialt stigma.
Allt detta har skett tack vare att tidigare generationer har demonstrerat, fängslats, hållit tal, organiserat sig, haft möten och kämpat och inte gett upp.
Nu rycker man bara på axlarna åt rösträtt, demokrati och annat som uppnåtts, petar sig lite förstrött i naveln och tycker att alla som bråkar är jobbiga. Vadå yttrandefrihet?
Äh, det är ju så fint väder där ute, jag tänker på det en annan dag.