Den vackra tanken blev en kvinnofälla
De jämställdhetsreformer som har genomförts i Sverige sen 70-talet har missgynnat kvinnorna – trots att syftet har varit det motsatta!
Föräldraförsäkringen, vab-dagarna och barnomsorgen syftade alla till att underlätta för kvinnor att gå ut på arbetsmarknaden och kanske göra karriär – precis som männen alltid har gjort. Föräldraförsäkringen skulle göra det möjligt för både kvinnorna och männen att vara hemma och ta hand om sina barn. Det var en vacker tanke från början. I teorin.
Men miljardbelopp har under årtionden vräkts över barnfamiljerna – utan att kvinnorna blivit särskilt mycket mer jämställda än de var på 70-talet.
Trots att de särskilda kvinnolönerna avskaffades i löneavtalen redan 1964 har kvinnorna i dag fortfarande bara 86 procent av männens löner. Samtidigt visar studier att det kommer att ta trettio år innan kvinnorna lönemässigt kommer upp till männens nivå (!). Suck.
Föräldraförsäkringen som infördes 1974 och som i dag betalas ut under 480 dagar har blivit en kvinnofälla. Eftersom huvuddelen av föräldraledigheten fortfarande tas ut av mammorna fortsätter den att låsa in kvinnorna i hemmen.
Rätten till ersättning för vård av barn (vab) har blivit en annan kvinnofälla. Det är i dag 64 procent av kvinnorna som tar ut vab-dagarna mot bara 36 procent av männen.
Andelen kvinnor som arbetar deltid fortsätter att öka. Var tredje yrkesarbetande kvinna arbetar i dag deltid mot var tionde man. Kvinnor har dessutom dubbelt så hög sjukfrånvaro som män.
Kvinnornas anknytning till arbetsmarknaden blir därmed allt lösare eftersom kvinnors frånvaro från arbetet inte minskar utan snarare ökar. Samti
digt arbetar männen aldrig så mycket som när de har småbarn och i stället borde vara hemma och ta hand om dem. Men papporna behöver inte bekymra sig eftersom det är mammorna som stannar hemma och sköter barnen och marktjänsten – och halkar efter mer och mer för att till sist dessutom ”belönas” med lägre pension.
Vilken arbetsgivare vill förresten satsa på en kvinna som har hög sjukfrånvaro eller är hemma och vabbar och
som sen får ett barn till och därmed är försvunnen från arbetsmarknaden för lång tid framöver? En god arbetsgivare skulle kanske göra det – men arbetsgivare är inte goda. De är giriga och satsar helst på män.
Det är förstås inte bara samhällets eller arbetsgivarnas fel att det blev så här. Det är männens och kvinnornas fel, som inte lyckats (eller velat) bryta det rådande könsrollsmönstret. Inte ens 1 000 dagars extra föräldrapenning skulle förslå, när inte männen och kvinnorna själva är beredda att rättvist dela på föräldraansvaret. För om inte de många jämställdhetsreformerna åtföljs av bättre jämställdhet i hemmen, så kommer vi att stå kvar och stampa på samma fläck.
Kanske är det så (men jag vågar nästan inte skriva det), att det är kvinnorna själva som väljer att ta hand om merparten av föräldrapenningen för att kunna stanna hemma hos barnen, medan männen tillåts fortsätta att göra karriär. Många kvinnor kanske inte alls vill ha någon tudelning av föräldraledigheten. Kanske inte männen heller.
När kvinnorna sen kommer tillbaka till jobbet efter kanske ett års barnledighet, blir de förvånade över att deras jobb inte finns kvar och anmäler arbetsgivaren för könsdiskriminering. Om jag själv var arbetsgivare skulle faktiskt inte heller jag vilja investera fullt ut på en anställd som är frånvarande under långa perioder.
Till sist alla politiker: Sluta tjata om fler kvinnor i börsbolagens styrelser! Det är att börja från fel håll. Det är de tusenåriga könsrollerna som måste förändras. Allt annat är symboliska skenreformer. Problemen måste lösas där de uppstår, nämligen i hemmen, i relationen mellan man och kvinna. Så har inte skett. Den svenska jämställdhetspolitiken, världens mest berömda, har misslyckats.