Ju äldre bilförare – desto lägre är risken för olyckor
En morgon i förra veckan, i torsdags tror jag att det var, skannade jag nyheterna på nätet.
I trafiken hade förfärligheter inträffat.
1) En lastbil hade på Roslagsbanan krockat med ett tåg. Lastbilschauffören räddade sig ut före krocken men tågföraren fick klippas loss.
2) En person påkördes på E4:an utanför Skillingaryd av en lastbil i samband med att han förberedde en bogsering. Han avled på platsen.
3) En man misstänkt för mord på en kvinnlig terapeut hade efter en vild biljakt gripits i danska Randers. Biljakten hade fått ett abrupt slut när mördaren med en stulen bil körde in i ett träd. Han skadades allvarligt.
4) Två ungdomar hade dött när de på någon plats, som jag inte uppfattade, i en ny chickenlek kört i 100 kilometer i timmen varvid den ena ungdomen färdades på taket.
5) En lastbil och två personbilar hade i halt väglag krockat våldsamt på riksväg 50 vid Askersund. En person avled och fyra fördes skadade till sjukhus.
En detalj slår mig: Ingen av dessa olyckor förefaller vara vållad av en sjuttiplussare. I ingen av dem är någon äldre människa över huvud taget inblandad.
Sensation!? Nej, det är inget konstigt i det. Det är som Sveriges trafiksäkerhetsguru nummer ett, professor Claes Tingvall, i telefon sa till mig:
”Sjuttiplussarna är våra bästa trafikanter. Särskilt kvinnorna.”
Anders Lindblad, presschef på Transportstyrelsen, gav mig obestridliga siffror: Bilister i åldrarna 65–74 år står för 5,5 procent av de trafikolyckor som leder till död eller personskador, de över 75 står för 3,8.
Det är nästan ingenting.
Det finns därför starka skäl att fråga vad i helvete som menades med en annan nyhet i veckan: resonemanget att läkare skulle vara förpliktigade att meddela trafikmyndigheterna om de trodde att någon av deras äldre patienter kanske var i ett skick att han inte längre borde köra bil.
Det finns två solklara invändningar mot ett sådant system:
Det är, för det första, onödigt. Det är ju som Jan Sandberg, vd i Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF, konstaterade i ett mejl till mig: ”När det gäller äldre och bilkörning är de äldre oftast bättre/lugnare bilförare än andra.”
Om yngre människor är mer kapabla bakom ratten kompenserar äldre detta med att köra försiktigare.
Eftersom jag själv bara är 76 år är jag – efter morgonruschen, då de yngre skyndat till sina arbeten nere i samhällena på Côte d’Azur – en av de yngsta som virrar runt på de smala vägarna på väg snabbköpet, järnhandeln eller frisören i vår dal.
Jag konstaterar om mina medtrafikanter, att det alldeles uppenbart går att vara rörelsehindrad, blind och döv och fortfarande köra – bara man tar det lugnt. Och det är ett faktum, att ju äldre man blir ju viktigare är bilen.
Okej, jag medger, för en del av oss tar det 17 minuter att parkera vid bankomaten och det kan bildas långa köer bakom en hundraåring som inte vågar ge sig ut på huvudvägen.
Men det tar vi med gott humör.
Det andra skälet till att vara emot läkares rapportering till trafikmyndigheterna är grundläggande etik: Vi ska på alla sätt i de flesta sammanhang värna oss mot angivarsamhället.
Jag måste kunna gå till min doktor och klaga på en finne i arslet utan att riskera att få mitt körkort ifrågasatt.
Det skräckinjagande storebrorssamhället finns skildrat i George Orwells ”1984”. Tyvärr tar mängder av svenskar inte till sig skräcken. De dyrkar kontroll och byråkrati. På en fråga om äldre bilförare svarade 80 procent att de vill att obligatoriska körtester införs av bilförare över 70 år.
Ha! Gör det då. Sjuttiplussarna vet att de klarar proven. Vi är ju – med Claes Tingvalls ord – ”våra bästa trafikanter.”