”Män vanställer kvinnors ansikten för att bestraffa sexuella överskridanden”
En klänning har central betydelse för mordet. En festklänning hon bar på bröllop och som maken ansåg "horaktig". Han har den med sig i en påse när han kommer till lägenheten i Årsta.
Därefter är minnet blankt, säger han.
Mordet på den 41-åriga kvinnan handlar om heder, vill åklagaren visa. Stympningen av hustruns ansikte har betydelse och - festklänningen.
I maj ser 52-åringen den på bild, en ärmlös klänning med sjal som ideligen glider ner, axlar blottas. Hustrun är på bröllop i Turkiet.
De grälar. Hon har gjort bort sig! Hon ser ut som en hora! Han skär i klänningen, misshandlar henne och för första gången polisanmäler hon.
Hela sommaren lever den 41-åriga kvinnan gömd på olika kvinnojourer, men blir hittad två gånger och ger upp. Hon kan lika gärna flytta hem. Han vet ju ändå var han bor. Hon tänker att han kanske håller sig lugn, om han kan träffa barnen när han vill.
Klänningen har gått i soporna - tror hon. Men maken har ljugit. Han förvarar den i ett skåp på jobbet. Den 19 september tar han den med sig när han stämplar ut vid två-tiden och åker till Årsta och ringer på.
Varför tar han med sig klänningen? En ingivelse, säger han.
Vad händer när hon ser den? Jag vet inte, påstår han.
- Jag försvann liksom, när jag vaknade satt jag i hallen med en blodig kniv, säger han med tunn röst på rättegången i Södertörns tingsrätt.
Hustrun hittades med 66 skador i kroppen, och delar av ansiktet bortskuret. Åklagaren vill med stöd av ett expertvittne visa att mordet är hedersrelaterat: hustrun hade varit lättklädd på fel plats, hade polisanmält honom, vill skiljas.
Ur ett utlåtande skrivet av Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet: "I hederskulturer vanställer män kvinnors ansikten för att bestraffa deras sexuella överskridanden".
Försvaret protesterar, och menar att hela släkten lever i enlighet med svenska normer, en kvinna kan skilja sig, ha en kort klänning. 52-åringen har haft huvudansvaret för parets två söner.
Han är nu en bruten man, skäggig, sitter orörlig med djupt böjt huvud, märkbart åldrad efter tre månader i häkte.
Hans två söner, 13 och 6 år, fick först inte veta att mamma dödats. Släktingarna sa att hon hade åkt till Turkiet. Den äldste är rädd för sin pappa och känner skuld för att han inte var hemma och hindra pappa.
När barnens namn nämns bryter 52-åringen ut i häftig gråt och utropar gång på gång: Förlåt mig.